Det känns som att jag håller på att få magsår.
Tur att jag inte är en kaffedrickare, så slipper jag sakna det i alla fall.

Jag vet att det säkert verkar som att jag är en gnällspik eller nåt. Men det är bara för att bloggen är enda stället jag får klaga i.

Min pappa sa precis till mig att han är stolt över mig och att jag är klok. Sen sa han också att om jag dog skulle han bli galen. Det kändes bra att höra.

Ibland.. Eller ganska ofta, känner jag mig ouppskattad. Så det kändes liksom bra att någon annan inser att jag är bra.

Det gjorde mormor också. Hon märkte mig så himla mycket. Hon sa alltid att jag var duktig, hjälpsam, uppmärksam, snäll och har ett minne som en häst. Sen brukade hon alltid berätta för morfar vad jag hjälpt henne med den dagen. Då sa morfar alltid "det är bra Jennifer" eller "ja hon är duktig lilla pejjan".

Suck. Det är tungt att leva som Jennifer just nu.

Mormor var världsbäst. Om alla människor vore som henne så hade det inte funnits någon ondska. Men människor är inte som mormor. Människor är egoistiska, falska och elaka. Därför hör mormor hemma bland änglar.

Den finaste ängeln i hela himmelen. Det är min mormor, Brita.