AINT IT FUNNY...
...how a random person you met at a random place at a random time can suddenly start changing your life just by being in it?
Hehe.. nä orkar inte skriva hela på engelska. Men det är ju för underbart. Visst är det?
Det bästa jag vet med livet är att uppleva saker. Alltså verkligen UPPLEVA. Och att verkligen uppleva tycker jag är nya saker. Nya platser, nya människor.
Tänk att man helt själv kan bestämma vad man har för människor i livet. Man kanske träffar en idiot, som man först inte vet är en idiot, men när man insett att personen är det släpper man taget. Sen kommer det bästa: Man träffar en ny människa som får en att må bättre än den förra som kanske mest sårade en. Och det är det bästa, när man inser det och tänker "huh! vilket uppbyte jag gjorde!". Det är så skönt.
Det gäller alla, vänner som kärlekspartners (<- töntigt ord).
Det är liksom som att man får lite hopp om mänskligheten tillbaka i livet. Att alla inte är skit. Ingen är perfekt heller, och min skit kan va nån annans godbit (höhö) men, ja... Jag tror det är det som är den där bra känslan, att hoppet liksom kommer tillbaka!
Man blir så glad :)
Jag är så glad.
Jag är glad! Och jättetacksam.
"När en dörr stängs öppnas en annan" stämmer verkligen.
Man blir så glad!
TA DIG SAMMAN
Borde börja på yoga.
Fast just det, jag har ju inte råd.
Nu ska jag lägga mig tidigt och gå upp klockan 5, för skojs skull.
Skojs? Konstigt ord.
WARRIORS
Igår var jag på debaser med Maria och Jahmillah och fy fasen vilket grymt ställe det kan bli när det är rätt people där! Och rätt musik. Såååååå sjukt bra musik. Varför kan det inte alltid vara så när man går ut!? Ah det var grymt.
Det var DJ-battle mellan DJ's från olika butiker. Eh minns inte namnet på alla men gruppen som vann heter iaf Street Lab och var galet bra. Skitbra kväll! Bästa på länge.
Avslutades med en falafel som jag inte ätit sen i somras! Så det satt fint och nu ska jag äta andra halvan till lunch tänkte jag. Falafel med halloumi, hummus och vitlök... fiiiint.
Ser även fram emot en fin helg.
Just nu sitter jag i endast mjukisbrallor (enda som var rent) och väntar på att min tvätt ska bli klar. Under tiden den tvättas, vilket tar 2 timmar för den maskinen, ska jag:
Städa
Diska
Äta
Duscha
Sen ska den ju torka i typ 2 timmar också så atteeee det ska jag nog hinna va!
PICK UP THE PIECES
Känner mig precis som en krossad fönsterruta.
Bästa beskrivningen.
FANSKAP
Aaaaah. (förbered er på utbrott)
Först vill jag bara säga, jag har aldrig varit så fattig som jag är nu!
När folk säger att de är fattiga brukar de mena att de bara har några hundra eller ett par tusen på kontot.
Nu ska jag berätta hur mycket jag har: 44 kr.
I kontanter, för kontot är tomt.
En annan underbar nyhet är att arbetsförmedlingen har fått för sig att avregistrera mig därifrån.
Tydligen har de skickat ett brev, SOM JAG INTE FÅTT om ett möte.
Sen kom det ett "varningsbrev" där det stod att om jag inte hör av mig till dem innan den 29 nov så skulle de avregistrera mig. (tydligen heter det avaktualisera men fan jobbigt att skriva, same shit dessutom)
Eftersom jag inte har några pengar till att fylla på mobilen, så skrev jag ett mail, eftersom det i brevet stod att jag kan höra av mig via telefon och mail. Det skickade jag den 25 nov.
ÄNDÅ SKICKAR DE JÄVLARNA ETT BREV OM ATT JAG BLIVIT AVREGISTRERAD!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jaaaaaaaaaaaag äääääääääääär sååååååååååå trött på myndigheter som INTE GÖR SITT JOBB!!!!!!!!!!!!!!
Hur svårt är det? HUR SVÅRT ÄR DET???
"Du kan höra av dig till oss på telefon blabla eller via e-post blabla"
*hör av mig via e-post*
"Eftersom du inte hört av dig har vi nu avaktualiserat dig från arbetsförmedlingen"
........................
Om jag hade varit kille, så hade jag sagt SUG MIN KUK.
seriöst, jag blir så frustrerad.
Och som toppen av allt detta ringde det en äkta soc-kärring från soc. Trodde inte att jag skulle behöva kalla en sån för det på riktigt, men ja. En soc-KÄRRING.
Vad fan är deras problem? Helt ärligt nu alltså? Jag ser liksom inte logiken.
Jag hade åtminstone hopp om att det var så här...
SOCIONOM
Man blir det pga att man: Bryr sig om andra människor
Man vill göra sitt bästa för att: Hjälpa andra människor
Man passar för jobbet för man har: Empati
Låter himla bra, visst?
Hur kommer det sig då att de är KÄRRINGAR? VA? Otrevliga as!
Så nu, kära vänner, är mitt hopp UTE!
Jag ska träffa henne på onsdag, och jag säger bara en sak, jag är trött på att vara snäll och trevlig mot folk som inte ens är kapabla till att sköta sitt eget jobb på ett bra sätt! Om hon har en attityd eller nåt annat jävla skit på lager, kommer jag ifrågasätta henne. Man ska fan inte ta vad skit som helst i en hel jävla evighet. 5 månader har all den här skiten tagit. FEM MÅNADER. SUG MIN.........
Suck. Nu ska jag ta en dusch och sen bege mig till Mickan. Besök från Gbg väntar!
Tur att man kan ha lite trevligt i livet tack vare vänner. Annars hade ni kunnat hänga mig i granen till jul!
FULLT ÖS ARBETSLÖS
Måste säga att pengar är förjävligt.
Det är det enda jag har att säga om dem!
In other news, KOLLA IN TIDEN. Jennifer gick idag upp klockan 7 efter att ha sovit i två timmar och utan att somna om! Jag har t o m klätt på mig kläder och bäddat sängen. Tänkte att jag skulle söka jobb som en myra men det är ju synd att arbetsförmedlingens hemsida suger. Så nu får jag leta på andra ställen. Säger bara God bless the World Wide Web.
Hmm what else... Har träffat en person som gör mig så himla glad. Bara väldigt GLAD, helt enkelt. Så himla skönt. SÅ. HIMLA. SKÖNT. :)
Något som är tragiskt är mitt shoppingliv. Jag har nämligen inget.
GE MIG ETT JOBB FÖR SJUTTON GUBBAR.
Måste tillägga: Så himla mysigt att ligga i sängen så här med laptopen i knät, titta ut på snöovädret och vara glad. Fattas bara en kopp te... I'm on it.
HEJ MITT VINTERLAND
Kära tider vad mycket snö! Och jag vet att ni är vana vid att höra mig klaga på den, eftersom jag ogillar den skarpt. Men jag ska göra er snopna genom att säga: Åh så mysigt det var idag när jag gick till biblioteket och det var superduperkallt och jättemycket snö och julpyntade fönster längs vägen. Det knäppte i isen på ån och snön föll tung från grenarna. Jag hade byltat på mig massa kläder så frös inte ett dugg förutom om kinderna och öronen. Extremt hög mysfaktor!
Så just idag, inte alla dagar (tro mig), men just idag trivs jag som bara den med att det är vinter!
Står där emot fast vid att mörkret som vintern alltid tar med sig är det värsta. Stör mig på det. Man hinner ju knappt släppa en fis innan dagen är försvunnen!
Längtar tills jag har ett hus som jag kan julpynta. Då ska jag göra som jag och min älskade mormor alltid gjorde. Vi köpte vitmossa och gjorde ett litet sagoland i en ljusstake, med små tomtar, flugsvampar och nypon. Eller var det nypon? Näe.. Små röda bär. Hjortron? I vilket fall... Och så tände vi första ljuset, första advent. Då visste man att det snart var jul. Sen kokade vi knäck och la julduken på bordet, bytte de vita ljusen i lampan till röda, satte tomtar lite här och var och bytte till julgardiner. Och så julstjärnorna och ljusstakarna såklart. Sen satt vi där och fikade med morfar.
När jag blir stor vill jag vara som min mormor. Alltid så ordentlig och totalt genomsnäll. Hon tror gott om allt och alla och vill ALLA väl. Hon är minst lika fin som en sån där julängel. I mina ögon tusen gånger finare. Så osjälvisk och sympatisk, så intelligent och harmonisk. Pedagogisk, rolig... Bäst. Det roligaste med mormor var att hon var så trendig. Beställde alltid något fint till sig och mig när klädkatalogerna kom. Målade mina naglar och kammade mitt hår. Inte för att jag bad henne, inte för att hon var tvungen. Utan för att hon själv tyckte att det var så roligt. Jag skulle kunna skriva en hel bok om min mormor.
Jag saknar alla hennes berättelser, gamla historier och minnen. Jag saknar att kunna prata med henne om vardagliga saker. Jag saknar att ha roligt med henne och se på när hon och morfar driver med varann. Jag saknar min mormor Brita.
Världens bästa mormor och världens bästa morfar.
Fy sjutton vilken lyckost jag är egentligen!
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
En dikt av Viktor Rydberg som min mormor tyckte så mycket om :)
AH!
Visst är det väl frustrerande när man har ett skrik inom sig som bara vill ut?
Allt annat man behöver göra får man göra förr eller senare, som skratta, gråta, slå på något, sjunga lite grann (det kan man inte heller göra fullt ut särskilt ofta)... Men man får aldrig skrika.
Man får verkligen ALDRIG skrika. Hur mycket man än vill!
Var tvungen att få ut det på nåt sätt så pillade ihop den här. Inget speciellt men det kändes faktiskt LITE bättre efteråt. Kan även symbolisera gapskratt eller en hög ton i en sång? Haha! Borde sätta lite färg på den. Orkar inte nu dock, absolut sovdags!
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
OBLIVIATE
...Dobby :'(
Önskar att den där formeln, Obliviate, hade funnits på riktigt ibland. Just nu t ex.
Det är så konstigt med mig och musik. Ibland är verkligen det enda jag vill göra att lyssna på musik. Det enda jag känner för. Och när jag väl hittar den/de "rätta" låten/låtarna så känns allt liksom bättre. Som en lättnad!
Känner iaf att jag kommer behöva den här helgen big time! Ska bli skönt :)
NÅGOT NI INTE VISSTE OM MIG:
Jag lyssnar på klassisk musik.
Ganska ofta faktiskt!
Men eftersom jag inte är stereotypen som lyssnar på klassisk musik så suger jag på att kunna allt som har med det att göra. Jag kan 0 om det. Vet endast två namn som ingår i det: Mozart och Beethoven. Så för det mesta blir det filmmusik, som t ex Harry Potter. Helt underbar musik att lyssna på! Nicholas Hooper heter konstnären till många av dessa fina verk.
Ja.. det var nog allt jag hade på hjärtat inatt.
Hoppas jag drömmer nåt nice.
OM GRÄNSER
Helt ärligt nu. Allting har en gräns (förutom rymden men vi tar inte den diskussionen nu). Och när man går över gränsen förvandlas alltid situationen till en helt annan.
Jag gillar gränser, de leder nästan alltid till nånting bra.
T ex om man är väldigt ledsen.. Så blir man så otroligt ledsen att man tillslut inte orkar vara ledsen mer. Då vänder tankarna sig, i de flesta fall (tack och lov) till något annat, mer positivt. Man tänker om och lär sig att börja leva och vara glad igen för man ser annat positivt i livet.
Eller om man är så jävla förbannad att man kokar. Antingen kan det bli genom chock så att man går från 0-100 på en sekund. Eller så går det sakta men säkert ditåt för att man blir mer och mer arg över något som tillslut exploderar i total ilska. Sen när man når gränsen och man flippat ur ett tag så är det precis som om man vaknar upp från nånting eller kommer ut ur dimman. Man ser helt plötsligt saken på ett HELT annat sätt. Man kan skratta åt det!
Och sen är man så glad att det är över. Ungefär som med en mardröm fast mycket mer verkligt. Såklart, eftersom det är i verkligheten och inte i nån dröm :P
Samma sak med besvikelse. Ibland kan man vara så djupt besviken att det aldrig kommer försvinna, man kommer alltid vara besviken. Men det finns ändå en gräns för det också, för man kommer trots allt till en gräns då besvikelsen inte tar upp ens tankar längre. Man är helt enkelt bara besviken, men man mår inte dåligt av det längre.
Ahh.. Så glad att det finns gränser! Tänk om de inte funnits, då hade man aldrig kunnat gå vidare.
Och kom ihåg... Det som inte dödar er gör er starkare.
Cartman ♥
HEJ BLOGGEN
Och ikväll kände Ellen att hon inte fått nog av mig så hon kom hit och kollade på en väldigt konstig film. Jag tror faktiskt inte att vi nånsin har sett en "normal" film ihop. Den heter Where the wild things are. Ehm.. ja.
Efter filmen youtubade vi massa roliga videobloggar. Skrattade så jag tappade andan!
I say no more.
TATTOO 2
Hmmm.... tricky.
INSIKT
Att från början släppa in en idiot där emot, kan man inte alltid hindra. För man vet ju inte alltid från början om personen faktiskt är en idiot eller inte. Men när man fått reda på det så är det bara att hitta ett sätt att utesluta personen igen. För ens eget bästa.
Jag har rensat ut quite a few idioter från mitt liv redan. Och det jag vill säga är väl att jag tycker att alla andra borde göra lika dant. Man har absolut ingenting att förlora på det utan det finns endast vinst.
Så, nu känner jag för att säga en jätteamerikansk replik...
Go out there and kick some serious ass!!!
PÅ MIN GATA I STAN
Moooooooooooooooooooooohahaha.
In other news, runt klockan 3 inatt vaknade jag (ja, jag sov vid den tiden! TÄNK VA!!) av ett KRAS. En fönsterruta hade krossats. Inte bara en vet jag nu, utan flera. Inte min egen då, utan de som är i rummet mitt emot mitt vilket nu är Thaimassage.
Kan låta läskigt men det finns faktiskt en väldigt rolig grej med det, och det var att jag vaknade med ett "WHAT THE FUCK!?!?!?!?!" hahahahahaha. Jag pratar för mycket engelska nu för tiden....
I alla fall.. Min första tanke var att det var en kruka som välts, fråga inte varför. Sen tänkte jag "inbrott". Funderade på om jag skulle ringa polisen. Funderade på att ringa hyresvärden (världens bästa hyresvärd) som bor i huset bredvid. Men istället väntade jag 20 min på att nåt skulle hända, blev för trött och somnade om.
Fick nyss veta att det var ett "hatbrott" (ja, vad ska man kalla det?) mot kvinnan som har Thaimassagen. Tydligen hennes exman som fortfarande är kär i henne. Hahaha. Nej man ska inte skratta för han är ju onekligen ett psykfall. Men ändå.
Jag tänker bara på mitt konstiga beteende. Det KUNDE ju varit ett inbrott! Och där låg jag halvnäck och väntade på att nåt skulle hända!? Tänkte först skriva "typiskt svennebeteende" men det är det ju inte för ett typiskt sådant är ju att ringa polisen för minsta lilla. Men ändå ett typiskt "sånt händer inte mig"-tänkande. Hahah... Liksom, om man hör en ruta krossas utanför sin dörr så borde man bli rädd och ringa nån. Men inte Jennifer. Hon somnar om istället. Hahaha.
Men... den här gatan är ju flippad.
Nu ska jag lyssna på min nya spotifylista som jag love. Den heter Can you dig it!? och jag delar härmed med mig av den.
Jag vet, visst är jag en riktig bad-ass? Redo att bekämpa ondskan på egen hand!
JAG KISSAR PÅ MIG!
Har för övrigt haft en riktigt, riktigt, välbehövd, rolig, nice helg. Säga vad man vill om USA och amerikaner men ibland är de ju bara för underbara. Jag har skrattat så himla mycket!
Nu till dagens titel (ja dagens, tänk att jag bloggar vid en normal tid på dygnet!), för det var nämligen vad jag gjorde idag. Nästan.
Jag var på väg hem och hade en lång stund känt mig kissnödig. Men bara medel-kissig, inte panik. Men plötsligt!!! Plötsligt kändes det som att nån slog till mig på urinblåsan och jag trodde verkligen på riktigt att jag skulle kissa på mig.
Fattar ni hur NÄRA det var och hur hemskt det hade varit? Jag befann mig nämligen på cykelvägen mellan mitt hem och Södervärn när det inträffade. Och den är ALLTID full med folk! TÄNK OM JAG HADE KISSAT PÅ MIG!! Fy fasen! Det är nästan frustrerande för mig just nu att den där repliken "jag kissar på mig!" är så överanvänd att den blivit meningslös. För när man väl menar det så fattar folk inte hur pass allvarlig man är!
Min bror Christian är verkligen bra att ha i alla tillfällen. Jag pratade nämligen med honom i telefon under tiden min kisspanik pågick. Tack vare det kunde jag skrika ut min plåga/rädsla/iver vid några tillfällen. Det hade ju sett lite konstigt ut om jag gått och skrikit rakt ut för mig själv...
Men alltså... näe. Jag kan inte sluta tänka tanken "TÄNK OM jag hade kissat på mig!!". Tur att man bor i Malmö nu för tiden. I Karlshamn hade en sån händelse för evigt suttit fast som en tatuering i pannan på en. Antagligen hade man blivit känd som "hon som kissade på sig". Dvs om nån såg en. Har man tur kan man ju vara alldeles ensam på hela gatan!
Just det. Måste få berätta om min Karlshamns-flashback. I lördags kväll befann jag mig vid Malmös centralstation och det kryllade av det som jag tror kallas för trance-folk. Alla var helt vitklädda och otroligt fulla.
Mitt i all hets kommer det fram en kille till mig. Full och glad som han är ställer han sig och tittar på mig i nån sekund för att sedan ställa frågan...
- Är inte du från karlshamn!?
- Eh, jo..
- JA! Jag tyckte väl jag kände igen dig!
Har INGEN aning om vem killen är för jag kände inte igen honom ett dugg. Efter att han gått var jag tvungen att fnissa lite för mig själv. Det är helt sjukt hur litet Karlshamn är! Är faktiskt förvånad över att jag inte kände igen honom. Måste berott på hans vita klädsel och något vitmålade ansikte.
Trance suger.
Och jag suger på att ta hand om papper. Skulle faktiskt kunna vara så att jag en av de sämsta i världen på det.
Peace!
VÄNTA
Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur stor vänt-delen är i livet. Det känns som den är typ 80%.
Man gör ju inget annat än väntar.
När man pratar i telefon...
"Vänta lite, ska bara smsa"
När man är i telefonkö...
"Tack för att du väntar, det är nu: 37, personer före dig"
När man chattar...
"Måste kissa, brb"
När man kollar på TV...
"Sitt kvar, vi är strax tillbaka!"
När man är på restaurang...
"Ursäkta... URSÄKTA. Nu har jag väntat på min soppa i en timme..."
När man ska ta bussen...
"Linje 8 mot centralen: 13 min"
När man ska ta tåget...
"Ett meddelande till alla resenärer som ska med tåget mot Karlskrona, tåget är inställt pga tekniska problem med en av vagnarna"
När man ska utbilda sig...
"Utbildningens längd: 7 terminer"
När man söker jobb...
"Vi hör av oss"
När man är hos doktorn...
"Varsågod och sitt ner så länge"
När man står i kassan...
"Varför ställde jag mig i den här kön..."
När man är kär...
"VARFÖR RINGER HAN INTE!!?!?!!?"
När man har förspel...
"Men.. jag vet ju att jag har en här nån stans"
När man är gravid...
1) Jaha. Bara 9 månader kvar nu...
2) MEN KÖÖÖR DÅ!
3) Snälla kom uuuuut..
4) 30 timmar senare: Snälla kom uuuuut..
När man tvättar...
"Nä, du skojar. Slowmotion-maskin!"
När man ska möta en kompis...
"Var är du?"
När man streamar...
"Loading..."
Ja, detta är bara några av alla vänt-tillfällen i ens liv, och tänk hur många gånger man väntar på samma sak! Näe, vet ni vad... Jag hatar att vänta!
FRI-DAG
Redan fredag igen. Tro det eller ej men veckorna går så fort när man är arbetslös haha. Det är en konstig känsla, för samtidigt går tiden sakta på nåt sätt. Jag vill bara ha ett jobb nu. Vilket jobb som helst som inte involverar bajs.
Lever mitt liv extremt mycket i nuet dessa dagar. Känner mig helt annorlunda, tänk vad mycket som kan hända på bara ett år. Helt galet. Har typ ingen aning om vad som ska eller vad jag vill ska hända i mitt liv och det bekymrar mig inte heller. Vet inte om det är bra eller dåligt. Bryr mig mindre och mindre om vad folk säger och inte säger. Har uteslutit typ alla oviktiga människor från mitt liv. Jag mår fint! Det är så konstigt bara, jag känner mig som sagt helt annorlunda....
Önskar jag vore i Gbg just nu men det får bli en annan gång istället.
Allt känns bara konstigt, men det känns inte dåligt. Bara konstigt. Det känns som precis vad som helst kan hända när som helst, och jag gillar det. Jag känner mig FRI!
That's the word. That's the feeling. Fri.
Älskar att det alltid hjälper att blogga!
Typ som det här, jag fattar verkligen inte varför, för jag har ingen anledning till att göra det men: Jag längtar till julen! Så himla konstigt och annorlunda! Tänk om jag håller på att bli schitzofren....
Ps. Ellen är en fin vän!
GROWN-UP/MATURE
Vad fan är det som händer med världen? Man kan definiera ordet "mogen" olika. Men när man nått en viss ålder tycker jag att man borde vara det jag kallar mogen.
Mogen för mig är att kunna uppföra sig som en vuxen. Och ordet vuxen kan man säkert också definiera olika. För mig är en mogen person ingen stel tråkig stropp. Mogen är en person som har lärt sig vad respekt är.
Jag orkar inte fortsätta för det är för komplicerat att skriva ut på "papper" vad jag tänker i hjärnan. Klockan är ändå över halv 5 på morgonen. Snacka om att vända på dygnet.
Men det jag skulle komma fram till var att jag är trött på att uppleva omogenhet så himla ofta. Blä. Det är äckligt när vuxna människor inte uppför sig som sådana.
Var är respekten? Jag slår vad om att om vissa av er ställer er frågan "Vad är respekt?" så vet ni inte svaret. Ta reda på det, är mitt råd. Så man slipper drabbas av fler pinsamma människor.
Och jösses vad det finns många som tror att de är supermogna och veeeeeeeeeerkligen inte är det.
Nåja.
HEART FOR SALE
It's a bit broken but you'll get it for a good price!
Fucking idiots.
Vad tror folk att man är för en analfabet? I'm telling you, vissa killar, för jag skulle inte kalla dem män, ser tydligen inte kvinnor som människor. Nej, de ser dem helt enkelt bara som kvinnor, och de har en vision om hur en kvinna är uppbyggd och hur hon fungerar. Vilken tydligen är totalt jävla sned. För dessa killar tror att man är som ett hål (utan sexuell koppling den här gången) som man bara kan slänga grejer i. Vilken skit som helst, och man ska bara stå där och ta emot det ena efter det andra, och bara hålla käft.
Samtidigt tror de att man är som en jävla jultomte, som bara ger och ger massa fina gåvor, ler och är alltid lika trevlig och mysig men inte begär nåt tillbaka.
När ska de fatta att man är en människa? Jo, det kan jag faktiskt svara på, och här kommer det:
När vi kvinnor själva fattar att vi är det!
Det finns många kvinnor som killar kallar bitches. För att de har sån "attityd". Hahaha...
Jag kan ge exempel på vad som ingår i den här "attityden":
1. Att man säger vad man tycker
2. Att man inte tar nån skit
Då är man helt plötsligt en bitch. För helt plötsligt mötte de en kvinna som de inte kan behandla som ett hål eller en jultomte. Då är man en bitch.
Och jag vet att det inte är lätt att stå upp för sig själv när man tycker om någon mycket, jag är själv en av de som antagligen borde stå först i kön till att lära mig det. Man tycker så mycket om personen och vill inte vara jobbig eller krävande för man är rädd att förlora honom. Men man måste fatta vad man själv är värd.
Och om det är en man som är värd en så kan han ta det, och han fattar grejen. Annars kan han dra.
Här kommer problemet Lögner in. För man vet aldrig om han verkligen lyssnar på en eller om han verkligen menar vad han säger. Han kan be om ursäkt och säga att han förstår men egentligen bryr han sig inte ett skit för han tycker att han själv är viktigast och sätter sina egna behov först. Så han kommer bara göra samma sak igen och be om ursäkt varje gång.
Lögnare är verkligen den värsta sortens människor jag vet på hela jorden. De sabbar andra människors liv för att de själva inte har tillräckligt med ryggrad för att stå upp för sig själva. De sårar folk och gör dem besvikna.
Det enda som är rättvist i det här är att alla får tillslut, även om det kan dröja länge, nog av lögnare och då står de där själva och önskar att de varit ärliga. Jag pratar alltså inte bara om killar nu utan alla.
Finns ju en anledning till att det finns ett väldigt känt uttyck som heter "ärlighet varar längst".
Men det är tydligen väldigt svårt för vissa att få in i skallen.
JAG ÄR ARBETSLÖS, INTE DÖENDE!
Och jag antar att det faktum att jag alltid älskar livet nu för tiden leder till att det blir väldigt frustrerande för mig när jag inte tycker att en situation är lika med döden och sen försöker en annan person trycka ner mig genom att försöka påstå att den är det.
Som nu när jag hoppade av skolan t ex. Det fanns liksom inget annat jag kunde göra åt saken. Nu är nu, och det finns inget jag kan göra för att förändra nåt som har hänt förut för det har redan hänt. I våras ringde mamma och sa att min mormor, som också typ är som en mamma för mig, hade åkt in på sjukhus. Ja, där kom knäcken nr 1 för jag trodde att "den här gången dör hon". Sen såg jag fram emot att hälsa på den killen jag var kär i, första killen jag varit kär i. För han gjorde alltid att allt kändes så mycket bättre. Men så blev det inte för då gjorde han slut för att han inte pallade ha ett distansförhållande. Knäcken nr 2.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit så ledsen som jag var under den perioden. Aldrig. Jag har aldrig velat dö så mycket som jag ville dö då. Jag önskade att nåt skulle döda mig för jag ville verkligen inte leva längre, såg absolut 0 mening med livet.
Så visst, man kan önska att jag bara hade kunnat sparka det åt sidan och tänkt "Nu satsar jag järnet på skolan!" men tydligen så fungerar inte jag så OCH DÅ ÄR DET SÅ JAG FUNGERAR! Sen kan andra tycka vad de vill, men det är så jag är och människor är olika.
Så nu när jag blev tvungen att hoppa av skolan så känns det inte som en katastrof för mig för det får inte mig att vilja dö. Det som däremot får mig att må lite sämre över det är när ANDRA försöker säga åt mig att mitt liv i princip är fucked up nu. Och nej, jag älskar inte att vara arbetslös, jag är uttråkad och hatar att inte ha några pengar, MEN DET ÄR EN PERIOD!!!!!!!!!!! Vissa tycker att jag har gjort fel, prioriterat fel och borde handlat annorlunda. Men det tycker inte jag, jag är glad över att jag är en person med känslor som bryter ihop när min mormor blir sjuk och blir sårad när min kille gör slut. ANNARS hade det varit nåt fel på mig, men inte nu!
När jag säger att jag hoppat av skolan har reaktionerna varit både bra och dåliga. De bra är de som säger "det är bara att gå vidare, hitta ett jobb och jobba ett tag och sen kanske du kan komma tillbaka till skolan med nya krafter". Ungefär så.
De dåliga är dessa "NEEEEEEJ men guuuud stackars dig! Shit vad ska du göra nu??? Åh vad jobbigt. Vad synd att det skulle bli så här!" och "varför lät du det gå så långt? Varför satte du dig själv i den här situationen? Det var dumt gjort. Nu skjuts ju allt upp för dig".
Jag är arbetslös. Inte döende. Det finns elever i min klass (förra klass) som är över 40. Jag är 20. Det är hur många som helst som tar sabbatsår efter studenten. Så jag skulle inte kalla det att komma efter. Jag var tidig förut!
DET ÄR INTE HELA VÄRLDEN! Aaaah. Det tycker inte jag i alla fall, så ingen behöver försöka övertyga mig om att det är det.
Ett bra tips är att först fråga "hur känns det?" istället för att försöka undervisa om hur man ska känna.
Det löser sig!
