Mitt nya motto!

De senaste dagarna har jag umgåtts med fina vänner och lagat massa mat. Vänner och matlagning är verkligen den bästa terapin. (Och sex.)

Otroligt vad att ändra om saker kan förgylla livet också. Häromdagen möblerade jag om i köksskåpet (yes har bara ett, compact living kallas det), skafferiet och kylskåpet. Kändes toppen! Var en enda röra förut.

Har även fallit för grupptrycket och skaffat mig en instagram så nu kör vi!

Jo... Det är väl så. Tydligen. Helt otroligt att jag överlevt trots hur jag mått. Trots hur de knuffat ner mig gång på gång. Och alltid försöker knuffa ner mig och så många gånger jag stått emot och inte fallit. De gångerna jag föll klamrade jag mig fast och tog mig upp igen.

Nu är jag här. Lever, kan skratta, ha kul, och tänka bra tankar. Är bara lite rädd för hur det skulle bli om jag TILLÄT mig själv tänka på allt. För det är så jag tar hand om mig själv nu, genom att inte tillåta de tankarna komma. Ibland nuddar jag vid dem, ruskar om mig och slänger iväg dem så långt jag kan. Vill inte minnas, se eller höra. Så gör jag. Och jag är så pass bra på det att jag inte vet om det verkligen är det jag gör eller om jag helt enkelt har kommit över det. Inte helt än såklart, men en bit över. En rätt stor bit eftersom mitt liv är som det är nu. Såg heeeeelt annorlunda ut för bara 5 veckor sen.

Inga idioter ska få sabba mig.
Om inte för nåt annat så endast för att jag inte vill ge dem det. Vill inte ge dem vinsten. Alla som knuffat mig är förlorare, för jag ligger inte kvar.

Jag är här, jag är glad, jag är stolt över mig själv, jag är tacksam för allting! Sant är det. Vill leva mitt liv för min skull tills jag dör en normal död. Inte leva i sorg och ångest pga andra och sen också dö pga andra. De "andra" är låga människor som det är synd om.

Jag låter kanske nere nu och texten ser djup och "emo" ut haha. Men det är absolut inget sorgligt med det här inlägget, snarare tvärtom! Kortfattat hade jag också kunna skriva "I kick ass" helt enkelt.

I kick ass.

Igår var en dag full av humörsvägningar och en dag som förde nåt riktigt gott med sig tillslut ur det dåliga.

Jag är inte konstant ledsen nu längre som jag var förut. Det har börjat skifta och det kan skifta på 2 minuter. Lite jobbigt men såklart bättre än att vara nere non stop.

Började dagen med att äntligen få tvätta! Det behövdes verkligen. Sen var planen att jag skulle till Svalöv och gå på beatlesfest med Ellen. Men var heldeppig och hatar att vara en partypooper så jag bestämde mig för att inte gå.

Sen hörde Mickan av sig och sa att de skulle chilla med spel och middag. "det kanske vore nåt" tänkte jag och försökte ta mig i kragen. Men det gick inte.

4 andra vänner var upptagna, det fanns ingen att ringa. Klockan var ju nästan 1 också.

Fick senare mitt tredje ryck hittills. Mitt första var att kapa håret. Mitt andra var att möblera om min lya. (har även gått ner 3,5 kg, visserligen inte med avsikt men det är också en nice förändring) Och när klockan började närma sig 1 inatt tänkte jag HELT PLÖTSLIGT "näe. Vad fan sitter jag här och deppar ner mig för? Jag borde va ute och ha kul som alla andra! Ska jag låta nån annan få trycka ner mig så pass djupt att jag inte ens kan ha roligt längre? Fan heller! Det är lördagkväll!"

Så fortsatte det en stund, jag blev arg på mig själv och sa tillslut (ja, högt för mig själv) "men ryck upp dig nu! Om andra kan så kan väl du också?!"

Jag tänkte på min vän Sidney som åkte till uppsala reggae festival helt själv där jag träffade henne, och bestämde mig för att gå ut, själv! Till debaser som hade hiphop kväll. Eller jag trodde det skulle va hiphop men var visst blandat. Men väldigt bra.

Det är så fel att tänka "man kan ju inte gå ut själv" och egentligen är det konstigt att jag pratar om det som om det är värsta grejen men för mig var det det, jag kände att jag tog ett steg som person och ur den smärre skit jag befinner mig i. För jag skulle aldrig gjort det förut.

Träffade så härliga människor, speciellt Londonkillen. Och hade väldigt roligt! Alla blev lika förvånade över att jag var där själv haha och sa att "wow jag önskar jag också kunde va sån" (och killarna fick typ boner). Precis som jag tänkte när Sidney berättade samma sak. Gör det bara! Det kändes så bra att göra nåt för sig själv liksom.

Den här kvällen fick mig även känna hur jag älskar Malmö. Jag älskar att jag bor här. Jag älskar att jag flyttade från karlshamn så fort jag fick chansen som var min plan i stort sett hela livet. Det är det bästa jag gjort!

Ska bli kul att se vad som blir nästa ryck. Känslan "jag har inget att förlora" är awesome!!!

Jag under mitt plötsliga tagg-tillstånd

I figured it out. The question that every person is asking at some point in their life, I have the answer. We ask ourselves, we ask God, we ask other people: What is the meaning with life?

Think about it. The biggest reason. The moment when we feel alive the most. That moment is when we are feeling: love.
Picture the happiest moments of your life. In all of them there's love!

There is no greater feeling than love. And there's nothing more undescribable than love. Nothing is more beautiful and nothing is stronger.. Than love! The love for life, the love for other people. Nothing fills us up more. Nothing makes us happier than love.

I was about to write nothing makes us unhappier too. But it's not the love itself that makes us unhappy. 'Cause love can only make us happy. What really makes us unhappy, when we think it's love, is disappointment and betrayal. Evil. And it happens when we've loved the most. So never regret loving someone, because you've got no reason to. Be thankful.

Therefore, the reason to live is to love. Because it's the greatest gift we have as humans. So the reason for humans to live life to the fullest must be to love!

And if it isn't love, than what is it? You tell me.

I know the meaning of MY life anyway. There's no doubt. It's love.

..laugh again?
- Yes.
- When?
- When something is really, really funny.

Det känns som att jag håller på att få magsår.
Tur att jag inte är en kaffedrickare, så slipper jag sakna det i alla fall.

Jag vet att det säkert verkar som att jag är en gnällspik eller nåt. Men det är bara för att bloggen är enda stället jag får klaga i.

Min pappa sa precis till mig att han är stolt över mig och att jag är klok. Sen sa han också att om jag dog skulle han bli galen. Det kändes bra att höra.

Ibland.. Eller ganska ofta, känner jag mig ouppskattad. Så det kändes liksom bra att någon annan inser att jag är bra.

Det gjorde mormor också. Hon märkte mig så himla mycket. Hon sa alltid att jag var duktig, hjälpsam, uppmärksam, snäll och har ett minne som en häst. Sen brukade hon alltid berätta för morfar vad jag hjälpt henne med den dagen. Då sa morfar alltid "det är bra Jennifer" eller "ja hon är duktig lilla pejjan".

Suck. Det är tungt att leva som Jennifer just nu.

Mormor var världsbäst. Om alla människor vore som henne så hade det inte funnits någon ondska. Men människor är inte som mormor. Människor är egoistiska, falska och elaka. Därför hör mormor hemma bland änglar.

Den finaste ängeln i hela himmelen. Det är min mormor, Brita.

Jag känner mig åtminstone lyckligt lottad som får känna och se en sån här oändligt stark kärlek. Det är inte alla som får det. Mormor och morfar... Mina änglar. Nu gråter de och det blir en ofattbar smärta. Men på nåt sätt i all orättvisa och smärta så känns det väldigt vackert. Det är vackert att se hur två personer kan lyckas så perfekt. Mot sjukdomar, mot problem och mot vardagen så höll deras kärlek för varandra ända in i det sista. Precis som de lovade när de gifte sig. De höll sina löften till skillnad från så många andra. De klarade sig egenom ALLT tillsammans.

Det låter kanske inkorrekt, men jag önskar så att de hade fått somna in tillsammans. Bredvid varandra, samtidigt. Precis som de gjort allt annat. Tillsammans. Morfar har spenderat varenda eviga dag med mormor i 65 år och mer. Varenda dag. VARJE dag, i 65 år, har de varit tillsamans. Nu ska de plötsligt gå skilda vägar, ofrivilligt. Ingen, förutom de som upplevt det själva, kan föreställa sig hur det känns.

Morfar har blivit delad på mitten. Mormor är hans andra hälft.

Jag har aldrig i hela mitt liv varken sett, eller själv känt sån här smärta. Det gör omänskligt ont i hela min existens att se hur de två människorna jag älskar mest av allt i hela världen, plågas så djupt och hårt.
Morfars själ utsätts just nu för den värsta typen av tortyr. Och jag kan bara stå här bredvid, och titta på.

Ingen förstår och ingen tar mig på allvar när jag säger att mormor och morfar är som två änglar för mig. Det känns verkligen som att Gud sänt dem till jorden för min skull, även fast de kom först.

Allt bra jag någonsin gjort i mitt liv, har helt eller delvis varit tack vare dem. När min tro har tvivlat, när min livslust har tvekat, så har tankarna på dem räddat mig. De har räddat mitt liv, på riktigt, så många gånger.

Min tacksamhet för att de funnits i mitt liv är totalt omöjlig att beskriva. Jag skulle dö för dem om det behövdes utan att tveka en sekund. Så stark är min kärlek till dem. Så stark är deras kärlek till mig. Och så stark är deras kärlek till varann.

Mormor. Tack Gud för att du sände henne till oss. Hon har gjort sitt jobb, låt hennes sista andetag bli fridfulla och ta emot henne så som hon tagit emot dig i sitt hjärta. Låt henne äntligen träffa sina föräldrar som hon saknat så mycket. Låt henne få dansa med sina nya friska ben, som hon har saknat att dansa. Låt henne få prata och skratta i all oändlighet. Låt henne få äta god mat igen, speciellt rotmos, det är hennes älsklingsrätt. Säg till henne att hennes lilla guldhjärta vet att hon är med henne, för jag minns när hon sa det till mig, att hon är med mig. Låt oss få känna att hon är med oss. Låt morfar få känna Din hand och mormors närvaro. Var med morfar. Ge honom tröst och styrka. Hjälp oss att hitta den bästa lösningen för framtiden. Amen.

Den är här. Den värsta tiden i mitt liv. Tiden som jag har fruktat sedan jag var liten, som jag önskade aldrig skulle komma. Nu sitter vi här och väntar på det oundvikliga som inte får hända men som händer ändå. Det mest orättvisa av allt i hela världen. Hur ska det bli nu, vad kommer att hända, hur mycket kan man göra, vad är det bästa? Ja, vad är det bästa...