Det känns som att jag håller på att få magsår.
Tur att jag inte är en kaffedrickare, så slipper jag sakna det i alla fall.

Jag vet att det säkert verkar som att jag är en gnällspik eller nåt. Men det är bara för att bloggen är enda stället jag får klaga i.

Min pappa sa precis till mig att han är stolt över mig och att jag är klok. Sen sa han också att om jag dog skulle han bli galen. Det kändes bra att höra.

Ibland.. Eller ganska ofta, känner jag mig ouppskattad. Så det kändes liksom bra att någon annan inser att jag är bra.

Det gjorde mormor också. Hon märkte mig så himla mycket. Hon sa alltid att jag var duktig, hjälpsam, uppmärksam, snäll och har ett minne som en häst. Sen brukade hon alltid berätta för morfar vad jag hjälpt henne med den dagen. Då sa morfar alltid "det är bra Jennifer" eller "ja hon är duktig lilla pejjan".

Suck. Det är tungt att leva som Jennifer just nu.

Mormor var världsbäst. Om alla människor vore som henne så hade det inte funnits någon ondska. Men människor är inte som mormor. Människor är egoistiska, falska och elaka. Därför hör mormor hemma bland änglar.

Den finaste ängeln i hela himmelen. Det är min mormor, Brita.

Jag känner mig åtminstone lyckligt lottad som får känna och se en sån här oändligt stark kärlek. Det är inte alla som får det. Mormor och morfar... Mina änglar. Nu gråter de och det blir en ofattbar smärta. Men på nåt sätt i all orättvisa och smärta så känns det väldigt vackert. Det är vackert att se hur två personer kan lyckas så perfekt. Mot sjukdomar, mot problem och mot vardagen så höll deras kärlek för varandra ända in i det sista. Precis som de lovade när de gifte sig. De höll sina löften till skillnad från så många andra. De klarade sig egenom ALLT tillsammans.

Det låter kanske inkorrekt, men jag önskar så att de hade fått somna in tillsammans. Bredvid varandra, samtidigt. Precis som de gjort allt annat. Tillsammans. Morfar har spenderat varenda eviga dag med mormor i 65 år och mer. Varenda dag. VARJE dag, i 65 år, har de varit tillsamans. Nu ska de plötsligt gå skilda vägar, ofrivilligt. Ingen, förutom de som upplevt det själva, kan föreställa sig hur det känns.

Morfar har blivit delad på mitten. Mormor är hans andra hälft.

Jag har aldrig i hela mitt liv varken sett, eller själv känt sån här smärta. Det gör omänskligt ont i hela min existens att se hur de två människorna jag älskar mest av allt i hela världen, plågas så djupt och hårt.
Morfars själ utsätts just nu för den värsta typen av tortyr. Och jag kan bara stå här bredvid, och titta på.

Ingen förstår och ingen tar mig på allvar när jag säger att mormor och morfar är som två änglar för mig. Det känns verkligen som att Gud sänt dem till jorden för min skull, även fast de kom först.

Allt bra jag någonsin gjort i mitt liv, har helt eller delvis varit tack vare dem. När min tro har tvivlat, när min livslust har tvekat, så har tankarna på dem räddat mig. De har räddat mitt liv, på riktigt, så många gånger.

Min tacksamhet för att de funnits i mitt liv är totalt omöjlig att beskriva. Jag skulle dö för dem om det behövdes utan att tveka en sekund. Så stark är min kärlek till dem. Så stark är deras kärlek till mig. Och så stark är deras kärlek till varann.

Mormor. Tack Gud för att du sände henne till oss. Hon har gjort sitt jobb, låt hennes sista andetag bli fridfulla och ta emot henne så som hon tagit emot dig i sitt hjärta. Låt henne äntligen träffa sina föräldrar som hon saknat så mycket. Låt henne få dansa med sina nya friska ben, som hon har saknat att dansa. Låt henne få prata och skratta i all oändlighet. Låt henne få äta god mat igen, speciellt rotmos, det är hennes älsklingsrätt. Säg till henne att hennes lilla guldhjärta vet att hon är med henne, för jag minns när hon sa det till mig, att hon är med mig. Låt oss få känna att hon är med oss. Låt morfar få känna Din hand och mormors närvaro. Var med morfar. Ge honom tröst och styrka. Hjälp oss att hitta den bästa lösningen för framtiden. Amen.

Den är här. Den värsta tiden i mitt liv. Tiden som jag har fruktat sedan jag var liten, som jag önskade aldrig skulle komma. Nu sitter vi här och väntar på det oundvikliga som inte får hända men som händer ändå. Det mest orättvisa av allt i hela världen. Hur ska det bli nu, vad kommer att hända, hur mycket kan man göra, vad är det bästa? Ja, vad är det bästa...

Jag säger bara... Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Tro inte att du alltid kommer att få om du bara tar och aldrig ger. Ta inte andra för givet. Det kommer tillslut att göra dig ensam.

Var inte så hatisk. Slösa inte din energi och dra inte ner andras genom att ständigt söka efter fel. Lär dig att uppskatta de bra sakerna istället för att endast fokusera på de dåliga. Det är skönare och det blir en god cirkel istället för en ond.

Ingen är perfekt och ingen kan heller bli det. Ingen i hela världen är precis som du, och det vet du. Alla har ett liv var. Det är upp till var och en vad man vill göra med det.

Nej, jag menar inte att jag uppfyller allt det här 100% av mitt liv. Men jag försöker verkligen.

Jag menar heller inte att jag tycker att alla ska vara superglada 24/7. Men att göra negativitet till en vardaglig VANA mår väl ingen bättre av? Och ingen situation kan väl förbättras av det?

Var dig själv och uppskatta dig själv och andra. Låt ingen annan sätta stopp för hur du uppskattar dig själv och stoppa inte dig själv pga andra. Du är din egen. Det finns ingen anledning till att hävda sig.

I din värld med dig själv finns bara du. Det är stor skillnad på den och den andra som du gemensamt delar med alla andra.

Tänk efter. Tänk efter om du har tänkt efter. Tänk efter igen.

Tänk egenom vad det verkligen betyder att vara ärlig.