Äntligen. Jag har äntligen börjat släppa taghelvetet.

Det är ren psykologi. Jag minns inte ordningen men en kris innehåller alltid olika stadier.. först kommer chocken och förnekelse, senare kommer acceptans och sen går man liksom vidare.

Jag kan inte säga att det inte alls gör ont längre eller att saknaden är helt borta men det känns i alla fall annorlunda... Tack gode Gud.

Och jag har i alla fall kommit fram till en sak.. Att det är ju inte jag som går miste om något. Det är han. Jag förtjänar nån bättre och det är ju det folk sagt till mig hela tiden men jag har inte börjat fatta förren nu... En som är rädd och ljuger är inte det jag letar efter anyways. Speciellt inte när jag sa från början att jag har svårt för att lita på folk. Då borde man fatta att det är bäst att vara ärlig åtminstone. Damn it.
Jag är inte helt jävla dum i huvet, jag har en hjärna att fatta med. Men den var nog ganska förlamad där ett tag... Vilket den lätt blir när man tycker om någon så mycket.

I want a man by my side, not a boy who runs and hides. Are you gonna fight for me, die for me, live and breathe for me, do you care for me? 'Cause if you don't then just leave!
Kelly Clarkson - walk away.

The trouble with love is... It can tear you up inside. Make your heart believe a lie, gets stronger than your pride.
The trouble with love is... it doesn't care how fast you fall. And you can't refuse the call, see you've got no say at all. 
I swore I'd never love again, I swore my heart would never mend. Said love wasn't worth the pain... But then I hear it call my name.
Kelly Clarkson - the trouble with love is.


Nu ska jag laga mat, karibisk soppa är på g. Adios!