Är det bara jag som har det här problemet eller är det inte väldigt jobbigt att hantera människor som har två sidor, och dessa två sidor är motsatser till varandra?

Jag tycker det är skitjobbigt, för man blir så förvirrad och det känns inte som att man känner personen.

Min kurator (yes jag är ett problembarn) säger att jag ser allting i svart eller vitt, och allt eller inget.

Ja, det gör jag nog. Och jag förstår inte hur jag ska kunna göra nåt annat. Man kan ju inte gå balansgång mitt emellan allting hela livet? Antingen är det på ett sätt, eller ett annat. Antingen gör man något, eller inte. Allt eller inget. Fattar inte det där med mitt emellan och gråskala. Jag har väl ingen balans helt enkelt.

Då förstår jag heller inte det här med en dubbel personlighet. Är det kanske ingen dubbel personlighet... Det kanske bara är jag som inte förstår hur man kan vara ett svin och vara snäll samtidigt, till exempel.

Enligt mig finns det 3 olika personer:

1. Vissa människor är bara bra människor helt enkelt. Visst alla har sina brister och gör misstag, men generellt bra människor. Behandlar andra bra och vill väl osv. De vet vad som är rätt och fel och väljer det rätta.

2. Sen finns det rövhål som bara tänker på sig själva och gör allt för att få som de vill och skiter fullständigt i vem som tar stryk på vägen. De vet vad som är rätt och fel och väljer att göra fel.

Och sen till mitt problem.

3. Dessa människor som man märker har ett gott hjärta innerst inne och det känns bara som att de hamnat på villovägar. Men de sårar andra utan att förstå det och ibland utan att bry sig. Som om de inte riktigt VET SKILLNAD på rätt och fel.
Ibland när jag tittar på en sån person tänker jag bara "vad är det som gått så fel i ditt liv? Vad är det du inte säger? Vad är det du vill, på riktigt?"

Jag vet inte, det är ju jättekonstigt.

Jättejobbigt.

Igår såg jag Star Wars för första gången i mitt liv. Snuttarna jag sett förut räknas inte tycker jag. Och ja jag tycker själv att jag är extremt sen men bättre sent än aldrig heter det ju.

Vi såg första och andra filmen igår och tredje och fjärde idag.

Anakin är ju såååååååååååååå snygg!!!!!! Ahh.
Annars är mina favvisar Yoda och Plåt-Niklas som jag kallar honom, han heter ju egentligen nåt nummer som jag aldrig minns. Det är inte r2d2 utan hans kompis. Han som ser precis ut som Plåt-Niklas i berättelserna om Grodan Boll och Kalle Stropp!

Det är tack vare Svante och hans familj (mest hans mamma) som jag äntligen fick se dem, det var ju faktiskt på tiden.

Om ni inte redan har förstått det så kan jag säga att jag gillar dem. Alla de tre nyaste gillar jag jättemycket. Fyran, alltså den första som kom ut, not so much. Återstår att se om jag gillar femman och sexan.

In other news, är hos morfar och chillar. Dock har det hänt nåt med mig som gör att jag vaknar ca 8 varje morgon. Alla som känner mig vet att det är ganska mystiskt eftersom jag aldrig varit en morgonmänniska, någonsin. Men har tydligen blivit det nu. Måste va åldern...

Men alltså en grej med Star Wars, eller två: har ni tänkt på hur otroligt många gånger de säger "I've got a bad feeling about this"? Skitmånga, i varenda film!
Och hur många olika outfits prinsessan Padme har och hur ofta hon byter, typ varje scen. Nästa gång ska jag räkna.

Go to sleep now I must *Yoda-röst*.

May the force be with you.

Nu har det gått ett år sedan min fina, fina mormor lämnade jorden. Jag kan inte tänka för mycket på just den dagen för den var alldeles för hemsk. Den hemskaste dagen i hela mitt liv.

Det känns inte som ett helt år har gått redan. Samtidigt har det hänt så mycket på den här tiden.

Det känns mest väldigt, väldigt tomt. Det är något jättestort som fattas. Det känns overkligt. För jag kan inte tänka mig mitt liv utan mormor trots att jag redan lever det livet.

Det känns som att leta efter något men man hittar det aldrig. Jag vill ropa på henne, leta efter henne och ringa henne och jag vill att det ska resultera i att hon svarar "Jennifer? Lilla pejjan, här är jag". Men hon finns inte här. Hon finns inte kvar här... Hon är någon annan stans där jag inte kan nå henne. Men jag vet att hon är med mig på något sätt.

Jag saknar henne mer än vad jag kan beskriva. Det känns som att någon har skurit ut en stor bit i mitt bröst och slängt iväg den nån stans långt bort.

Det mest frustrerande är att jag vill berätta saker för henne hela tiden, berätta, visa och fråga. Och det finns inget jag kan göra för att få ut det. Det finns ingen annan jag kan berätta för, visa eller fråga istället. Det ska bara vara mormor. Ingen annan.

Det bästa jag kan göra är att minnas. Minnas min fina mormor. Ingen kan förstå hur godhjärtad och stark min mormor var. Som en riktig ängel.

Jag tänker på henne VARJE dag. Jag ser hela tiden saker som påminner om henne. Och ibland händer det saker och då vet jag precis vad mormor hade sagt. Då kan jag höra hennes röst igen.

Jag tror och hoppas att vi ses igen. Tills dess, vila i frid, världens bästa mormor.

Jag dör av garv. Eftersom jag håller på att lära mig spanska så måste jag ju lära mig hur de svär också.

Jag älskar google. Delar härmed med mig av min skrattfest:

Qué Cabrón! (kehh cabrON)

In reality, ‘cabrón’ refers to a big male goat, with giant horns. As the old Spanish saying goes, a man whose wife is cheating on him is called a ‘cabrón’ i.e. his horns are growing. Everyone then started using ‘Que Cabrón!’(What a bastard!), to swear at others. It’s quite a mild cuss, and often used just as a sarcastic remark instead of a real curse.

Los cojones! (los co-hho-nehs)

The Spanish men are known as ‘machotes’ (macho men who are proud of their balls), and so, besides the toros (bulls) and the corridas(running of the bulls), they love to show their masculinity by adding the word ‘cojones’ (literally means ‘testicals’) to their colorful language. It tends to be used more like the word ‘Bullshit!’ in English, in occasions when someone is trying to give you some crappy excuse, you would respond with ‘Los Cojones!’


Ahh underbart. Älskar språk!

Alltså jag har ju kommit en bra bit på väg men har ändå inte blivit helt bra på det här med att be maskätna rövhål att dra åt helvete.

Måste bli ännu bättre på det. Ett nyårslöfte till 2013!

Ikväll har jag pratat med pappa i 4 timmar och 32 minuter. Jag tror att det är nytt rekord! Han är jättebra på att be folk dra åt helvete. Antingen säger han "du kan dra åt helvete, idiotjävel!" Eller så säger han det med ett mycket bestämt "FUCK YOU!". Jag börjar alltid skratta när han säger det för av nån anledning låter det som att han får en japansk brytning.

Nu ska jag sova, är 90% död.

HAHA! Vet ni vad jag tänkte på?

När man blev för cool för att fråga "ska vi leka?" Så bytte man till "ska vi va?" Alltså "ska vi vara?"

VARFÖR SA MAN SÅ?? Hahahahah

Man kan ju bara säga "ska vi ses/träffas?"

Jättekonstigt haha. Men ändå lite härligt, bara vara liksom. Just a random thought.

Ååh nu kör Timbuktu och Damn live i glasburen (musikhjälpen) låten "Malmö", älskar den och älskar Malmö. Blir nästan lite bitter att jag inte är på stortorget nu men bara nästan för vädret är ju lika pissigt som ett urinprov.

Nu är det snart jul och ett nytt år. Känns läskigt och underbart på samma gång.

Hej på er!

Ojsan vet ni?

HEJDÅ!

Idag ändrar jag mitt liv, så till alla falska svikare eller bara falska nobodys I shall once again say:

HEJDÅ! Ni hör härmed aldrig från mig again.

Som att se stupet men ändå fortsätta gå mot det....

Det är så komplicerat att bo själv och vara sjuk. Man måste ju liksom ta hand om sig själv men det betyder att man måste ut och springa ärenden, och då tar man ju inte hand om sig själv!

Idag svimmade jag nästan på jobbet och åkte direkt till vårdcentralen aka mitt andra hem. Fick då reda på att jag har 38,5 graders feber.

Det här med svimningen beror på massa saker som spelar in. Bl a att jag aldrig blir frisk för att jag aldrig är hemma tillräckligt länge från jobbet plus att jag har järn/blodbrist eller både och, det var tydligen inte riktigt klart.

Har nu varit sjuk sen september, det är 3 månader! Fick i alla fall en läkartid IGEN...

Så imorse när jag kände mig halvdöd tänkte jag såklart "jag tar inte med plånboken för jag kommer ändå behöva springa raka vägen hem och lägga mig efter jobbet"

Men eftersom dagen förändrades har jag nu gått hem och måste ut igen för att köpa alvedon, ipren plus mat. Borde egentligen ta en alvedon INNAN jag går ut, meeeen de är slut. Sen måste jag laga mat till mig själv också....

Vill och borde egentligen bara krypa ner under täcket och sova till våren :(

Vill bara fånga ett sånt här ögonblick. Jag är så lycklig just nu, jag är så fylld av kärlek.

Tänk att även i en snöstorm och en svensk vinter så kan man känna sig varm inombords och se solsken när man blundar.

Mitt liv var så mörkt och annorlunda för ett år sedan. Gud har sänt flera riktiga änglar in i mitt liv sen dess.

Jag är med någon som låter mig andas, låter mig flyga. Jag är så fri med honom. Och så trygg.

Tack Gud för att du höll kvar mig i livet. Den här sommaren och hösten har varit en av de mest underbara tiderna i hela mitt liv.

Och tänk, januari och februari var de värsta någonsin.

Bestämde mig för att leva och det vände.

Så underbart.

Saknar mina finaste vänner. För er som inte vet vad en vän är kan jag berätta det nu:

En som
- Ställer upp när som helst, som du kan lita på.
- Inte pratar illa om dig bakom din rygg.
- Inte bara är där när det går bra, utan även när det går dåligt.
- Uppriktigt bryr sig om hur du mår.
- Vill dig ditt bästa.

Om du vill veta vilka som är dina sanna vänner, gå egenom en kris eller må piss under en längre tid alternativt res bort ett tag. De som stöttar dig under tiden och finns kvar efteråt, de är dina riktiga vänner! Ett tips jag ger er av egen erfarenhet, det är faktiskt väldigt skönt att ha det klart för sig.

Annars... Har pratat med min syster i timmar. Inte för att det är nåt ovanligt, men bara så ni vet.

Innan dess pratade jag med min morfar i över en timme. Han är ju bäst på alla sätt men han är även den jag gillar att prata politik med mest. Det gjorde vi ikväll. Vi försökte bl a föreställa oss Jimmie Åkesson som stadsminister. Det gick inte.

Fick nyss ett sms från Magda, det innehöll "Jennifer". Vet inte riktigt vad hon ville ha sagt men det kommer väl snart hoppas jag för jag är nyfiken!

Häromdagen bakade jag lussebullar. Jag har även gjort äppelmos och 2 liter juice. Enkla saker men som får en att känna sig duktig haha. Plus att det är terapi för själen.

Gonatt.

Jag är fortfarande ganska jättesjuk men det blöder i alla fall inte när jag kissar längre :D

Jag hade alltså rätt (såklart), det var urinvägsinfektion på G och det var ingen mild en heller. Vill klargöra för alla som inte vet att det är bland det värsta som finns. Tänk dig den gången var som allra värst kissnödig och du nästan kissade på dig eller faktiskt gjorde det. Så känns det KONSTANT oavsett hur mycket du kissar. När du väl kissar är det en sån smärta att man måste skrika. Jag bet mig själv i armen av smärta igår och har fortfarande märken idag. Så ont gör det!

Om Sverige inte varit ett så komplicerat land så hade inte jag behövt utstå tortyr igår utan jag hade fått min penicillin på mindre än 4 timmar, som det tog igår.

Först telefonkö till DEN ENDA öppna vårdcentralen på kvällar och helger i hela Malmö, 30 minuter.
Sedan samtalet där jag försökte få in i sköterskans skalle hur jobbigt jag hade det, 20 minuter. Fick då en tid bokad som i början var absolut omöjligt men som efter dessa 20 minuters samtal var fullt möjligt.
En timme efter samtalet befann jag mig på vårdcentralen exakt 16.00 vilket var angedd tid. Läkaren skulle jag träffa 16.30.

(Vill här emellan tillägga att jag haft urinvägsinfektion flera gånger förut så jag var säker på att det var det. Men doktorn måste ändå "undersöka" mig, som sköterskan sa. Kom ihåg denna parentes.)

Kom fram till luckan 16.30. Där satt en babbelbyxa till kärring som inte förstod sig på datorn. Bakom henne ett helt gäng läkare/sköterskor som gjorde absolut ingenting mer än att skämta med kärringen om att hon skulle lugna ner sig osv. (Fascinerande när väntrummet var PROPPAT med folk)
Hon hittade inte mig i datorn helt enkelt. Hennes babblande och deras skämt tog ca 15 minuter.
Kom ihåg att jag under den här tiden håller på att kissa på mig.

Dags för urinprov, 2 minuter.

Väntar på läkaren. Kommer fram en sköterska som säger:
Din läkare har glömt dig så han har gått hem. Men vi ska försöka hitta en annan till dig.

När klockan är 16.50 hämtar hon mig till en sal där jag igen ska vänta på läkaren.

Läkaren kommer 17.30. En man.

För det första frågar han "vad kan jag hjälpa dig med?"

Så ingen har alltså berättat vem jag är eller vad jag söker hjälp för och de har inte fått svar på mitt urinprov vilket är hela grunden för hans bedömning. Ett sånt prov tar 2 min att få svar på.

Jag säger att jag har uvi och behöver penicillin. Han frågar då
- När hade du din mens senast?
- 3,4 veckor sen
- *tittar på mig som att jag är korkad* så du tror inte att det bara är mensen som ska komma?
- Va? Nej? Det är skillnad på mens och uvi. Jag har uvi.
- Ok men då har du nog det. Jag skriver ut Furudantin till dig.
- Ok ja det är den jag haft innan.
- Jaså har du haft uvi förut?

(Det har jag berättat för sköterskan på telefon, sköterskan i luckan plus att det borde stå i min journal som han borde läsa innan han skriver ut läkemedel)

- Ja flera gånger.
- Ok då kan du gå till apoteket och hämta ut penicillin där.

*ÖPPNAR DÖRREN OCH GÅR HALVVÄGS UT* (alltså vafan...)

- Var det klart nu då eller?
- *ropar utifrån* ja, tack för mig!

Hans "undersökning" som sköterskan påstod var så viktig tog MAX 30 sekunder. Max.

Jag tar mig till apoteket där det bara är 2 nr framför mig. "Yes" tänker jag "det här kommer nog gå snabbt". Näe.

För de två numren framför mig bestod av en kvinna som ville veta allt om alla läkemedel i hela världen och två skånska bönder till män som SJÄLVKLART känner apotekskvinnan så det var tvugna att ha kafferep.

Efter kafferepet kom de på att de var där för att hämta ett recept till en vän som inte är folkbokförd i Sverige. De ringer honom. De lägger på. De ringer igen. Han vill ha ut alla mediciner. Han ändrar sig och vill bara ha en. Apotekaren hittar inte receptet. De måste fylla i massa papper. Kafferep igen.

Jag var hemma 18.45.

För en grej som skulle tagit sammanlagt en kvart om allt bara varit LITE smidigt. Och inte totalt inkompetent.

Mitt tips till Sverige: Få aldrig uvi på en helg. ALDRIG.

Men den läkaren, seriöst.. Han måste köpt sitt certifikat. Och han som glömde mig och gick hem..?

OCH JA! Jag skyller ALLT det här på moderaterna!

För att connecta detta inlägg lite med mitt förra kan jag berätta att jag inatt hade en mardröm och den handlade om grodor som flög på mig. Jag kom undan ganska länge men tillslut fastnade en på min midja och stirrade på mig och jag vaknade av mitt eget skrik som lät ungefär så här: "TABOMFE!!" , det betyder "ta bort den" på ren svenska.

Det känns som att "tabomfe" är en afrikansk maträtt, visst? Kan ju vara så!

Har haft en helmysig kväll med Ellen aka världens bästa vän. Hon räddade verkligen min dag för den var ett helsike rent ut sagt... Eller ja, rent ut skrivet.

Kan berätta om den imorgon istället när jag inte behöver spendera hela dagen med att få penicillin utskrivet.............

Natti!

Jag är inte ens något speciellt stort fan av Snoop Dogg. Jag gillar honom, och det skulle vara fett att se honom, men nåt jättestort fan av hans musik är jag inte. Mer av hans personlighet i så fall, musiken va bättre in the 90's. Jag lägger helt enkelt inte ner så mycket tid av mitt liv på Mr Snoop.

Ändå drömmer jag om honom skitofta. Det senaste halvåret har jag drömt om honom 5 gånger och innan dessa har jag aldrig någonsin drömt om honom. Visst är det konstigt?

Grejen är att dessa drömmar typ är de normalaste drömmarna jag har, egentligen. För det händer inget konstigt, förutom att jag är Snoops bästis.

Det sjuka är att första drömmen handlade om att vi träffades för första gången. Drömmarna efter den har varit precis som att vi träffas och vi minns båda när vi träffades första gången, i drömmen. Och både han och jag vet att vi träffas i min dröm, men för honom är det i verkligheten. VISST ÄR DET SJUKT?

Vi gör inte ens nåt speciellt. Bara hänger, umgås och har kul. Röker på en hel del också. After all, it's Snoop vi pratar om.

Egentligen vill jag berätta om alla drömmarna eller åtminstone den första men det skulle bli så himla mycket att skriva. De är i alla fall jätteroliga och extremt verkliga!

Jag är bara lite confused, varför just Snoop och inte nån som jag alltid drömt om att få träffa?

Typ MJ. Åh Gud..... Har ju drömt att jag träffat MJ några gånger under mitt liv men skulle ju vara så himla coolt att få drömma så här om honom! Skulle ju inte göra annat än sova hahah..

Får se vad natten bjuder på den här gången (visst lät det som att jag skulle köpa sex nu?), go'natt!

Men han är faktiskt min favvo-person på instagram. Förgyller mitt liv!