Är det bara jag som har det här problemet eller är det inte väldigt jobbigt att hantera människor som har två sidor, och dessa två sidor är motsatser till varandra?

Jag tycker det är skitjobbigt, för man blir så förvirrad och det känns inte som att man känner personen.

Min kurator (yes jag är ett problembarn) säger att jag ser allting i svart eller vitt, och allt eller inget.

Ja, det gör jag nog. Och jag förstår inte hur jag ska kunna göra nåt annat. Man kan ju inte gå balansgång mitt emellan allting hela livet? Antingen är det på ett sätt, eller ett annat. Antingen gör man något, eller inte. Allt eller inget. Fattar inte det där med mitt emellan och gråskala. Jag har väl ingen balans helt enkelt.

Då förstår jag heller inte det här med en dubbel personlighet. Är det kanske ingen dubbel personlighet... Det kanske bara är jag som inte förstår hur man kan vara ett svin och vara snäll samtidigt, till exempel.

Enligt mig finns det 3 olika personer:

1. Vissa människor är bara bra människor helt enkelt. Visst alla har sina brister och gör misstag, men generellt bra människor. Behandlar andra bra och vill väl osv. De vet vad som är rätt och fel och väljer det rätta.

2. Sen finns det rövhål som bara tänker på sig själva och gör allt för att få som de vill och skiter fullständigt i vem som tar stryk på vägen. De vet vad som är rätt och fel och väljer att göra fel.

Och sen till mitt problem.

3. Dessa människor som man märker har ett gott hjärta innerst inne och det känns bara som att de hamnat på villovägar. Men de sårar andra utan att förstå det och ibland utan att bry sig. Som om de inte riktigt VET SKILLNAD på rätt och fel.
Ibland när jag tittar på en sån person tänker jag bara "vad är det som gått så fel i ditt liv? Vad är det du inte säger? Vad är det du vill, på riktigt?"

Jag vet inte, det är ju jättekonstigt.

Jättejobbigt.