VILL INTE

Jag har varit hos morfar i 17 dagar och nu är det sista natten, imorgon åker jag hem till Malmö. Vill inte. Vill inte. Vill inte. Kommer sakna morfar så himla himla mycket :'(
 
Jag älskar att vara här. Jag saknar ju Malmö samtidigt men inget slår morfar. Jag vill inte att han ska vara här helt ensam :( Tänk, igår, midsommarafton, var det mormors och morfars 61a bröllopsdag. Första bröllopsdagen mormor inte var här. Och den 25e är det exakt 6 månader sen hon gick vidare till den där andra världen...
 
Jag ser ju samtidigt fram emot jobbet och Malmö. Det ska bli nice, verkligen.
 
MEN MORFAR! Vill bara vara med honom och se till att han har det bra.
Kommer i alla fall se till att fixa så att jag kan komma hit på helgerna.
 
Men Gud vad jag saknar honom i Malmö. Önskar han hade Skype haha.
Världens bästa morfar <3

KVÄVD

Det känns som jag bromsas. Och kvävs.

Behöver andas och utvecklas.

Befinner mig helt fel. Vill inte ha sånt runt mig och i mitt liv.

Behöver komma upp på den nivå jag egentligen är på men jag hålls nere av skit.

Kvävs. Känner mig som en flöjt som pluggas igen.


VARDAGSMOTION

Jag ska säga er att på min gata i stan, där kan man gå vart man än ska för att allt ligger bakom hörnet.

Så är det inte här på landet. Här är det MINST 3 km till allt. Utom till Konsum i Asarums "centrum" men där kostar ett litet paket bakpulver 18 kr(!!!).

Nu var det inte det jag skulle babbla om egentligen utan tänkte mest bara upplysa er om hur jäkla lång tid det tar att storstäda ett hus. Det här huset är inte ens stort. Det blir inte många ungar för mig sen kan jag tala om. Och nån katt eller hund blir det inte heller, fy vad de smutsar och hårar ner allting!

Jag städade i 3 timmar igår och över 4 timmar idag och har väl gjort ungefär hälften nu, ska fortsätta imorgon. Jag kan inte förstå varför någon skulle vilja uppfinna heltäckningsmattan och att den blev poppis. Och framför allt inte hur den FORTFARANDE är standard i England! Blä! Let go of the 70's mates!

Men grejen är, trots att det är jobbigt, och trots att det tar lång tid att storstäda (storstäda för mig innebär typ flyttstädning, så fatta att jag har dammsugat ALLT, skurat ALLT och inte bara en gång och tagit ut och piskat grejer) så tycker jag om det! Jag gillar att se hur nåt som är smutsigt blir rent. Nu låter det som att jag har en fetish men riktigt så illa är det inte.
Men att storstäda och sen ta en dusch.. Ahh älskar den känslan!

Icke att förglömma min glädje när jag upptäcker att "how clean is your house" går på TV. Får typ en kick!

Förstår inte människor som vill bo smutsigt! HUR STÅR NI UT???

Det enda jag verkligen inte gillar alls är att diska. Det är så förbaskat tråkigt och omständigt och så måste man göra det minst en gång om dagen. Ska lätt unna mig en diskmaskin i framtiden.

Puts på er!....
/The Städmaster





ETT DANS-GOLV ÄR TILL FÖR ATT..?

..Dansa på kanske? Annars hade det antagligen bara hetat golv, utan dans.

Så då undrar jag varför personer som inte vill dansa ställer sig på dansgolvet? Är det inte då man ska hänga typ i baren?

Har aldrig förstått det här med att inte vilja dansa när man går ut och festar. Säger inte att det är nåt fel med det, men jag förstår bara inte eftersom jag själv älskar stt dansa och det är just därför jag går ut.
MEN... Det finns ju inget mer glädjedödande än att vara i sällskap (vad gammaldags det lät) med någon/några som är just en sån/såna som inte vill/vågar dansa när man själv bara vill släppa loss.
Man kan ju inte bara gå och dansa själv eller med nån annan för då är man osjysst. Och man kan ju inte släppa loss helt med nån som pretty much bara står där. Jag har provat, inget att rekommendera för man känner sig bara väldigt fånig. Vilket den andra personen säkert också gör. Måste dock se väldigt roligt ut.

Ju mer jag tänker på det här desto mer frustrerad blir jag. Så jag ska sova istället.

Adieu


BLOCKAD

Jag undrar varför jag ofta känner att jag vill sätta mig ner med olika personer och verkligen tala dem till rätta. Lugnt och sansat och länge tills de verkligen inser vad de håller på med. Ibland känner jag även för att ta tag i deras huvuden och banka dem mot en vägg tills de fattar.

Men det är fascinerande att det hjälper inte. Det skulle inte hjälpa. Det spelar ingen roll om man förklarar en sak 10 000 gånger för vissa för de fattar ÄNDÅ inte.

Undrar varför det är så. Tänk att man kan vara så himla olika som människor. Och undrar hur det går till, det måste vara nån del av hjärnan som typ är blockerad av nån anledning?
Diagnos: Blockad.


ETT MONSTER-DILEMMA

Hade helt glömt bort hur kokande hett mitt rum här i mormors och morfars hus blir en solig sommardag.

Ska man öppna fönstret och släppa in lite svalka, eller ska man hålla det stängt för att INTE släppa in skräckfilms-insekterna? Jag tror de lever ett alldeles för gott liv här på landet för de är ju för tusan i jumbo-storlek. Finns en sort som ser ut som en mygga men som är ca 5 cm lång. Då har jag inte räknat med gadden som är typ 3 cm. MONSTER, kallar jag det!

Får helt enkelt öppna en stund och sitta vakt med flugsmällarn i högsta hugg och ett extremt skräckinjagande ansiktsuttryck. Då kanske de inte vågar sig in. Å andra sidan tror jag de vädrar min rädsla från ca 5 kilometers avstånd. Hur kommer det sig annars att VARJE gång jag är ute med vänner så kommer alla insekter raaaka vägen till mig?! Samma sak när jag sitter på altanen här med familj. Speciellt mygg och getingar! "För att du är så söt"-förklaringen är bara bullshit, de där monstren vill se mig död.


GOD MORGON

Igår var jag ute och gick en väldigt lång runda och gick bland annat i kvarteret där jag levde mina första år och i skogen där jag lekte extremt mycket. Det kändes jättekonstigt, som att åka tillbaks i tiden!

Vissa saker hade ändrats men det mesta såg precis lika dant ut. Fick mitt första myggbett för i år, på rumpan, eftersom jag blev tvungen att kissa i skogen.

Nu ska jag gå ner till morfar och se vad han pysslar med. Sen ska jag antagligen lägga mig i trädgården och fortsätta slappa.
Morsning!

 


PAPPA

När min älskade mormor dog var det EN enda person som ringde mig varje dag och frågade hur jag mådde, lyssnade på mig, lugnade ner mig när jag var hysterisk/fick panikattacker, tröstade mig när jag grät, uppmuntrade mig och pratade med mig tills jag ville sova. Det var min pappa och ingen annan.
Han tog t o m ledigt från jobbet i några dagar och åkte till mig i Malmö efter att begravningen och allt hade varit. Går inte att beskriva hur mycket det hjälpte mig och hur mycket jag alltid kommer att vara tacksam för det.

Jag växte upp utan min pappa. Inte förren det här året kände jag att han verkligen är min pappa på riktigt. Jag är så himla glad för det. Jag har en pappa nu! Morfar har ju alltid varit som min pappa och kommer alltid att vara men de är ändå två olika personer och då blir det ju två olika saker liksom. Två olika band.

Väldigt personligt inlägg känner jag nu. Men jag har ju inte så värst många läsare så skitsamma.

Jag är så otroooligt glad för att min pappa har ett så stort och fint hjärta. Han bryr sig verkligen och han kan skilja på rätt och fel. Jag vet att många tänker "öh det är väl en självklarhet?" men tro mig... Det är det verkligen inte. Nu när jag känner att jag behöver prata med nån så ringer jag nästan alltid pappa. Och jag vet att jag kan ringa precis när som helst.

Han bryr sig verkligen! Han börjar gråta när han ser mig gråta ibland. Han FÖRSTÅR vad jag menar och om han inte gör det så försöker han i alla fall. Han ger verkligen råd och han vill verkligen mitt bästa. He's awesome!

Obs: Jag har inte glömt att jag bad några vänner att inte ringa när mormor gick bort. :) Så är självklart inte sur för att ni inte ringde. Däremot blir man ju fundersam över de som inte ens frågade en enda gång hur jag mådde eller inte ens hörde av sig alls. Dvs de som vet vad min mormor betyder för mig. Men men människor är olika, som min pappa brukar säga.


WHO CARES?

Inte en jävel.


THE STUPID-GENE

The funniest thing about men is that they are always and constantly stupid enough to actually believe that women are stupid. It doesn't matter how many times they get busted, how much we tell them that WE KNOW, they still stay the same, sticking to the same shitty plan, fucking up in the very same ways over and over again. Thinking that their girl won't find out, and if she finds out she'll believe his lies or forgive him. Maybe the first time she will, maybe even the second, but it doesn't matter coz the point is eventually she WILL leave. "But she stayed with me for ten years" yea and then what? SHE LEFT.
And when she says "ok I believe you" and chooses to stick around a bit more, it does not mean that she actually believes him and still trusts him and still wants to be with him forever. Lol no.
It means "I know what you did bitch" and then she starts to plan how to do the breakup in the best way for her advantage. She might do this subconsiously. Because that's how we women work. If we don't do it consiously, we do it subconsiously. Somehow we always know the truth, one way or another.

The only thing that's slightly more funny... Is that even after she left... Even then, the man still think she's stupid somehow. So he still denies his mistakes. Still.

Even a whole explanation like this one won't make them realise. It's like it's in their DNA.

Honestly, and I am a very honest person, I see right thru almost all men. Yes I do. That doesn't mean that I'm rude or have an attitude against all men. I just see right thru them and see them for what they are. And I know men don't believe me or any other girl when we say this. But that doesn't change the fact that I see right thru all of them. Or the majority I should say. But the ones I don't see right thru I doubt. And a lot of times I pity them for being men.
I'm not saying that all men are straight up shitty people in general. But when it comes to how they think about women and how they are with women.... Ojojoj.

Until a guy proves to me that I'm completely lost about this (my grandfather doesn't count, he's beyond awesome), this is how it is. And so far I've been proven right a lot of times. They all just confirm.
And it's not like I've been with thousands of men who've all been shit. I've only had a couple relationships and a few dates who were all shit, and that's because I'm a picky one but it appearently doesn't help. Don't even wanna know how many assholes some girls have gone thru.. Puuuh. But in my calculation are friends experiences, parents experiences, and a whole bunch of other peoples experiences.

The way I see it all of those cannot be coincidences.

Just to make one final thing clear.. This post is not all about cheaters, if that's what you're thinking. There are so many things that men lie about and so many fucked up things that they do that doesn't involve cheating. Although that one seems to be their favourite... Which they're obviously not even good at. Sad.


JAG KOM PÅ EN GREJ

Att en man närmare 30 som ej tagit studenten, ej har ett riktigt jobb, blivit av med sitt körkort, ej har en egen lya samt har ett prickat brottsregister har mage att se ner på mitt liv.... Är ju faktiskt bara komiskt, eftersom jag är betydligt yngre och har en egen förstahandslya, ett heltidsjobb och inte bara har tagit studenten utan dessutom med bra betyg. Mitt brottsregister är även i högsta grad prickfritt.

Det blir ju liksom inte logiskt att en person som man inte kan se upp till ser ner på en?
För att ha varit en person med stor risk till att typ dö är jag väldigt nöjd med mig själv och mitt liv. Önskar ibland att jag vore smartare så att jag kunde rädda världen. Men jag har ju ändå ca 60 år till på mig att bli smartare så det är ju inte kört än.

Bör nämnas att personen är proffs på att slåss och valde att använda detta för att "utmana" mig. Personligen ser jag inte riktigt någon utmaning i det hela eftersom jag är väldigt klen. (För att ge en bild kan jag säga varg vs ekorre.) Och är det ingen utmaning kan det ju heller inte bli någon vinst. Så pass smart är jag så jag fattar det. Men kanske beror det på att jag har nåt som kallas "hjärnceller" som inte är så sönderknarkade, vad vet jag.

Jag trodde ändå att "slå nån som är mindre" var känt som fegt och skämmigt, men det är visst inte alla som har den kunskapen.

Det här tycker jag är extremt intressant. Jag menar, vad skulle han vinna på det? Jag undrar verkligen hur han tänkte i det läget. Det hade ju inte förändrat nånting. Möjligen att han sjunkit i värde några steg till. Det skulle ju va det i så fall.

Kanske skulle det till och med leda till min fördel, har hört att man kan få rätt mycket i skadestånd om personen blir dömd. Och eftersom hans brottsregister inte är rent ökar det ju risken för att bli just dömd.

Men men. Det finns många dumma människor här i världen. Kolla hur den ser ut liksom. Det är just såna här människor som gör den pissig.

Det är bara att tacka Gud för att det å andra sidan finns de som har tillräckligt mycket hjärta för att vilja sprida gott och tillräckligt mycket hjärna för att inse att gott är bättre än ont.

Peace, love and understanding säger jag bara.


TUMMIS

Skrev nyss 10 sidor för hand i min dagbok, har numera smärta i tummen. Vilket gör det här lite jobbigt eftersom jag bloggar från mobilen och alltså skriver med just den tummen, men vad gör man inte för sina läsare.

Saknar mormor så fruktansvärt mycket och imorgon åker jag till morfar. Jag ska krama och pussa honom så mycket jag orkar och bara vara med honom. Längtar!

Sen ska jag på min lillebrors student och känna mig som en gammal mossig stubbe och äta väldigt god mat.

I övrigt kan vi ju hoppas på att vi får en somrig juni framöver utan "15 grader" och regn och hagel. Även att det inte kommer in några getingar/ollonborrar/flygande långbenare/andra monster i mitt rum hos morfar eftersom jag har utvecklat en allvarlig fobi som antagligen kommer leda till hjärtinfarkt samt att jag blir känd som "hon som skriker på nätterna" i Asarum.

Nu är det ljust ute igen, tror det betyder läggdags. Ciao!

Här är världens bästa. Vi mot världen.


TWENTY-SOMETHING GIRLS

Kära nån vad jag älskar Sex and the city. Ikväll visades ett avsnitt som handlar om oss tjejer i our twenties. Ni kan ju kolla själva, sesong 2 avsnitt 17. Där har ni det.
Jag skulle vilja dela med mig av nåt som Carrie sa.......

That week, back in the city, I wondered what was the allure of the 20s?
On one hand, there's great skin tone, the thrill of fresh experience...
...and the sense of a consequence-free life full of seemingly endless possibilities.
While on the other, there are horrible apartments, sexually inexperienced men...
...and embarrassing errors in fashion judgment.
Should we fear these freshly minted, single women as a threat to our very survival...
...or pity them as clueless half-wits about to get their dreams dashed...
...and illusions shattered?
Twenty-something girls...friend or foe?

SATC är lite som en... kommer inte på nåt bättre ord än ja, Bibel, för mig. Så det stör mig att det här, som allt annat med den serien, självklart är totalt klockrent.

I'm such a twenty-something girl. Hoping not to get my "dreams dashed and illusions shattered".



SYMPATI I FEL LÄGE?

Hej och välkomna till ännu ett av Jennifers alla filosofiska moments.

Jag sitter och tänker på människor som de flesta tycker är idioter. T ex gängmedlemmar.

Egentligen tänker jag på en specifik person men vill inte uppge vilken. Och det är så intressant att känna hur min uppfattning av den här personen förändras desto djupare in i tanken om personen jag går.

Det börjar med hat. Går vidare med besvikelse. Därefter kommer likgiltighet där jag bara tänker "vilken tönt, en riktig tönt helt enkelt". Efter det kommer jag till den här sympatin. Det slutar med att jag bara tycker synd om personen.

I ett annat fall skulle jag också kunna känna "jag måste göra något för att hjälpa". Men grejen är att jag har redan försökt med den här personen. Andra har också försökt. Men det ser verkligen ut att vara för sent. Helt och hållet. Det är liksom kört. Och det får mig att känna mig sorgsen och känna ännu mer sympati. Det hela är så tragiskt.

Samtidigt.... tänker jag "känner jag verkligen rätt? Borde jag ens tycka synd om den här personen efter allt hen (JAPP där fick även jag användning för det ordet) har gjort och sagt? Förtjänar hen det?"

För det finns väl ändå en gräns? Personen är ju inget hjälplöst litet barn längre. Men det är nästan det jag ser när jag tittar på hen. Faktum kvarstår ju dock att personen ÄR vuxen. Närmare 30 år. 

Så... jag undrar liksom, vart går egentligen gränsen? Jag menar, för mig känns det som att när man känner sympati istället för avsky så blir det nästan som ett accepterande. Eller förlåtande. Det är jätteförvirrande.

För om jag viftar bort min sympati när jag ändå har kommit dit, så känner jag skuld. Och jag har ju egentligen ingen anledning att känna det eftersom det inte är jag som ansvarar för att personen blivit som den blivit. Håller jag sen kvar i sympatin så blir jag arg och frustrerad och känner mig nästan dum! Och tänker "varför ska jag tycka synd om ett sånt as?"

Man har väl ändå ett val när man väl är vuxen, eller? Man borde ju ändå inse, ha insikt om sig själv och andra?

Om man kollar på min bakgrund så kunde jag verkligen hamnat helt fel och blivit totalt fucked up, kanske hade jag inte ens levt nu eller så hade jag haft ett drogmissbruk eller andra problem. Suttit på anstalt kanske. Det kunde mycket väl ha blivit så.

Men det blev inte så. Jag tror faktiskt inte att jag bara hade tur, utan jag tror att jag även har förmågan att se saker. Nu vet jag inte hur jag ska formulera mig... Men jag tror det hela beror mycket på hur man ser saker, och hur man tolkar saker. 

Kanske saknar vissa helt enkelt den förmågan? Jag menar inte när man är MITT I skiten. Utan jag menar sen efteråt. Man borde ju inte vilja låta det knäcka en? Man vill väl vara en BRA människa? Eller vill man inte det? Nej just det... alla har ju inte riktigt det intresset. 

Jag fattar självklart också att alla inte får chansen. Chansen att ta sig ur, chansen att förändras osv. Men när man faktiskt får chanser, gång på gång, så är det väl ändå ett val man själv gör? Eller SER man det inte!?

Det här är så förvirrande.

Jag vet inte om jag ska känna sympati eller inte. 

Man kan ju ta ett sånt enkelt exempel som en mobbare på en högstadieskola. Vid första anblick ser man ju bara en idiot. Men går man djupare in på det så upptäcker man kanske att mobbaren är den som har störst problem hemma osv. Man tycker då synd om personen. Men hur länge ska man ursäkta ett sånt beteende? Ska den här personen få gå och hacka på andra livet ut för att den hade det svårt hemma under barndomen?

VAR GÅR GRÄNSEN?

Det är frågan.....

FRI SOM EN FÅGEL



Kanske har jag luffareblod?

WELCOME TO MIAMI

Det regnar och stormar och dessutom haglar det (what's up with that?) i juni. Inte nice men det gör mig inte så värst mycket eftersom då kan jag sitta här i min soffa och dagdrömma järnet. Tänker mer på min lillebror borta i Karlshamn som ska på studentbal idag. Vädret var ju liknande när jag själv var där.... för TRE ÅR SEN..... Herre.

På tal om student och att bo i Karlshamn, på senaste har jag tänkt rätt ofta att det hade varit kul att kunna åka tillbaka till mig själv när jag satt där i Asarum och hade "jag vill inte bo här"-ångest, "jag måste bort härifrån"-ångest och "hur kan jag komma härifrån så snabbt som möjligt"-ångest, och säga "Jennifer, du kan va lugn. Allting kommer bli jättebra."
Haha samtidigt vet jag hur jag själv hade reagerat om det hade hänt back then... "VADÅ JÄTTEBRA!? LIVET suger! Kolla! Finns NADA att göra! Jag måste bo här i x år till! ORKAR INTE! Kommer hänga mig snart! Orkar inte med de här människorna! KOLLA PÅ DEM! AAAAHHH!!! VILL BARA FLYTTA!!!" 

Hehe :) Och jag minns hur jag drömde mig bort och tänkte "tänk första gången jag kommer in på en hiphop/reggae/salsa-klubb... tänk när jag verkligen är där. Tänk första gången jag har en helt egen lägenhet." Alltså jag kan känna nu hur det pirrade i hela min kropp bara jag tänkte på det. Och nu sitter jag här i min lägenhet och har varit där hur många gånger som helst och typ dött av lycka. Ursäkta språket... men det är SÅ JÄVLA UNDERBART! Varje gång!

Därför känner jag mig så taggad nu när jag sitter här med nästa steg i livsplanen, att flytta från Sverige. Jag vet inte vart. På senaste (typ senaste 3 dagarna) har jag drömt om Miami, och haft samma gamla pirr-känsla när jag tänker "tänk när jag verkligen är där. Tänk när jag landar och går ur planet och är i MIAMI!!!" haha. Flytta dit permanent vet jag inte, men jag ska iaf dit.

Ja jag är en drömmare, men jag förverkligar dem ju också iaf. Nu måste jag bara jobba medans jag funderar ut exakt vad jag ska göra. Hur jag ska göra det. Och när jag ska göra det. Och jag är så taggad.

Nu ska jag drömma vidare.
Älskar livet!
Hejdå!


Welcome to Miami

RSS 2.0