Hej och välkomna till ännu ett av Jennifers alla filosofiska moments.

Jag sitter och tänker på människor som de flesta tycker är idioter. T ex gängmedlemmar.

Egentligen tänker jag på en specifik person men vill inte uppge vilken. Och det är så intressant att känna hur min uppfattning av den här personen förändras desto djupare in i tanken om personen jag går.

Det börjar med hat. Går vidare med besvikelse. Därefter kommer likgiltighet där jag bara tänker "vilken tönt, en riktig tönt helt enkelt". Efter det kommer jag till den här sympatin. Det slutar med att jag bara tycker synd om personen.

I ett annat fall skulle jag också kunna känna "jag måste göra något för att hjälpa". Men grejen är att jag har redan försökt med den här personen. Andra har också försökt. Men det ser verkligen ut att vara för sent. Helt och hållet. Det är liksom kört. Och det får mig att känna mig sorgsen och känna ännu mer sympati. Det hela är så tragiskt.

Samtidigt.... tänker jag "känner jag verkligen rätt? Borde jag ens tycka synd om den här personen efter allt hen (JAPP där fick även jag användning för det ordet) har gjort och sagt? Förtjänar hen det?"

För det finns väl ändå en gräns? Personen är ju inget hjälplöst litet barn längre. Men det är nästan det jag ser när jag tittar på hen. Faktum kvarstår ju dock att personen ÄR vuxen. Närmare 30 år. 

Så... jag undrar liksom, vart går egentligen gränsen? Jag menar, för mig känns det som att när man känner sympati istället för avsky så blir det nästan som ett accepterande. Eller förlåtande. Det är jätteförvirrande.

För om jag viftar bort min sympati när jag ändå har kommit dit, så känner jag skuld. Och jag har ju egentligen ingen anledning att känna det eftersom det inte är jag som ansvarar för att personen blivit som den blivit. Håller jag sen kvar i sympatin så blir jag arg och frustrerad och känner mig nästan dum! Och tänker "varför ska jag tycka synd om ett sånt as?"

Man har väl ändå ett val när man väl är vuxen, eller? Man borde ju ändå inse, ha insikt om sig själv och andra?

Om man kollar på min bakgrund så kunde jag verkligen hamnat helt fel och blivit totalt fucked up, kanske hade jag inte ens levt nu eller så hade jag haft ett drogmissbruk eller andra problem. Suttit på anstalt kanske. Det kunde mycket väl ha blivit så.

Men det blev inte så. Jag tror faktiskt inte att jag bara hade tur, utan jag tror att jag även har förmågan att se saker. Nu vet jag inte hur jag ska formulera mig... Men jag tror det hela beror mycket på hur man ser saker, och hur man tolkar saker. 

Kanske saknar vissa helt enkelt den förmågan? Jag menar inte när man är MITT I skiten. Utan jag menar sen efteråt. Man borde ju inte vilja låta det knäcka en? Man vill väl vara en BRA människa? Eller vill man inte det? Nej just det... alla har ju inte riktigt det intresset. 

Jag fattar självklart också att alla inte får chansen. Chansen att ta sig ur, chansen att förändras osv. Men när man faktiskt får chanser, gång på gång, så är det väl ändå ett val man själv gör? Eller SER man det inte!?

Det här är så förvirrande.

Jag vet inte om jag ska känna sympati eller inte. 

Man kan ju ta ett sånt enkelt exempel som en mobbare på en högstadieskola. Vid första anblick ser man ju bara en idiot. Men går man djupare in på det så upptäcker man kanske att mobbaren är den som har störst problem hemma osv. Man tycker då synd om personen. Men hur länge ska man ursäkta ett sånt beteende? Ska den här personen få gå och hacka på andra livet ut för att den hade det svårt hemma under barndomen?

VAR GÅR GRÄNSEN?

Det är frågan.....