Jag är så glad för att jag har Ron och allt och jag är glad för alla som är tillsammans med någon de älskar. Men...

Jag får panik när alla personer som alltid varit sin egen person helt plötsligt blir dubbel. Plötsligt handlar det nästan aldrig om den enskilde personen längre utan det blir alltid "jag och min pojkvän" "jag och min flickvän" "jag och min sambo". Folk förlorar sig själva, även om det inte känns som det.

Det finns så mycket positivt och roligt och underbart med att ha en partner (ja.. jag vet inget enklare ord att sammanfatta det med. Partner låter så... konstigt. Men ändå!) och bara för att man blir, som jag skrev, "dubbel" så betyder det ju inte alls att man behöver vara olycklig. Inte alls! Det är inte min poäng. Detta händer ju mest utan att folk ens märker det tror jag.

Och så finns det ju en låååååååååååååång skala på i vilken utsträckning olika par låter detta bli. Det är ju mer eller mindre liksom.

Jag vet en person (det är ingen av mina vänner) som nästan helt förlorat sig själv. Allt handlar om partnern. Resten av familjen är bortglömd, vännerna är bortglömda, allting den här personen gör (förutom jobbar) gör denne med nån form av anledning, koppling, till partnern. Allt som görs gör de tillsammans. Överallt de ska, åker de tillsammans. Ingen annan är med och träffar de nån gång några andra människor så är det partnerns familj, partnerns kompisar. Personen gör inte saker den gjorde förut för det passar liksom inte in i förhållandet.

Då har det ju gått för långt.

Din partner måste faktiskt inte vara delaktig i exakt allt.

Jag säger som Mofasa sa till Simba: Glöm inte vem du är!

Hej bloggen! Det var längesen.

Är det normalt att ha åldersnoja vid 21 års ålder? Det har jag i alla fall. Inte hela tiden, men det kommer ibland.
Jag är närmare 22 nu. Minns när jag var 19 och träffade nån som var 22 och tyckte de var så mycket vuxnare.

Sen vet man ju liksom inte, borde man ha åldersnoja eller borde man absoluuuuut inte som så många säger? Jag vet ju att jag inte är gammal, än. Men jag är ju bara 8 år ifrån 30! Mig som 30åring, det är gammalt.

Och så har jag märkt ibland när man tittar på tv och ser tjejer som är 27-30. DE SER SÅ GAMLA UT! No offence mot någon, finns många i den åldern som ser jätteunga ut (Sidney t ex) men när jag ser de som ser gamla ut blir jag hur nojig som helst och börjar tänka "kommer jag få rynkor snart? När blir håret grått? Kommer jag behöva FÄRGA mitt hår då!? OMG! Jag som aldrig färgat mitt hår..."

Inte förren nu förstår jag dem som hela tiden tjatar om att tiden går så fort, att barnen växer upp så snabbt och att "man är inte äldre än man känner sig".

Vet inte hur gammal jag känner mig. 19 kanske. 20 max. INTE 22!!!!!

Ååååh. Jag vill inte bli gammal. Allt blir så tråkigt och enformigt. Vet inte ens om jag någonsin kommer våga gifta mig eller skaffa barn. När man väl gör det så finns det ju ingen återvändo till The Youth.

Så är det att ha åldersnoja. Sen ibland känner jag nästan tvärtom, trött på att vara i nån sorts mellantid där det känns som att jag bara går och väntar på saker. Jobb och en stor lägenhet eller ett hus, t ex. Men jag skulle vilja ha det men ändå vara 20. Det skulle vara perfekt.