När min älskade mormor dog var det EN enda person som ringde mig varje dag och frågade hur jag mådde, lyssnade på mig, lugnade ner mig när jag var hysterisk/fick panikattacker, tröstade mig när jag grät, uppmuntrade mig och pratade med mig tills jag ville sova. Det var min pappa och ingen annan.
Han tog t o m ledigt från jobbet i några dagar och åkte till mig i Malmö efter att begravningen och allt hade varit. Går inte att beskriva hur mycket det hjälpte mig och hur mycket jag alltid kommer att vara tacksam för det.

Jag växte upp utan min pappa. Inte förren det här året kände jag att han verkligen är min pappa på riktigt. Jag är så himla glad för det. Jag har en pappa nu! Morfar har ju alltid varit som min pappa och kommer alltid att vara men de är ändå två olika personer och då blir det ju två olika saker liksom. Två olika band.

Väldigt personligt inlägg känner jag nu. Men jag har ju inte så värst många läsare så skitsamma.

Jag är så otroooligt glad för att min pappa har ett så stort och fint hjärta. Han bryr sig verkligen och han kan skilja på rätt och fel. Jag vet att många tänker "öh det är väl en självklarhet?" men tro mig... Det är det verkligen inte. Nu när jag känner att jag behöver prata med nån så ringer jag nästan alltid pappa. Och jag vet att jag kan ringa precis när som helst.

Han bryr sig verkligen! Han börjar gråta när han ser mig gråta ibland. Han FÖRSTÅR vad jag menar och om han inte gör det så försöker han i alla fall. Han ger verkligen råd och han vill verkligen mitt bästa. He's awesome!

Obs: Jag har inte glömt att jag bad några vänner att inte ringa när mormor gick bort. :) Så är självklart inte sur för att ni inte ringde. Däremot blir man ju fundersam över de som inte ens frågade en enda gång hur jag mådde eller inte ens hörde av sig alls. Dvs de som vet vad min mormor betyder för mig. Men men människor är olika, som min pappa brukar säga.