Nu har det gått ett år sedan min fina, fina mormor lämnade jorden. Jag kan inte tänka för mycket på just den dagen för den var alldeles för hemsk. Den hemskaste dagen i hela mitt liv.

Det känns inte som ett helt år har gått redan. Samtidigt har det hänt så mycket på den här tiden.

Det känns mest väldigt, väldigt tomt. Det är något jättestort som fattas. Det känns overkligt. För jag kan inte tänka mig mitt liv utan mormor trots att jag redan lever det livet.

Det känns som att leta efter något men man hittar det aldrig. Jag vill ropa på henne, leta efter henne och ringa henne och jag vill att det ska resultera i att hon svarar "Jennifer? Lilla pejjan, här är jag". Men hon finns inte här. Hon finns inte kvar här... Hon är någon annan stans där jag inte kan nå henne. Men jag vet att hon är med mig på något sätt.

Jag saknar henne mer än vad jag kan beskriva. Det känns som att någon har skurit ut en stor bit i mitt bröst och slängt iväg den nån stans långt bort.

Det mest frustrerande är att jag vill berätta saker för henne hela tiden, berätta, visa och fråga. Och det finns inget jag kan göra för att få ut det. Det finns ingen annan jag kan berätta för, visa eller fråga istället. Det ska bara vara mormor. Ingen annan.

Det bästa jag kan göra är att minnas. Minnas min fina mormor. Ingen kan förstå hur godhjärtad och stark min mormor var. Som en riktig ängel.

Jag tänker på henne VARJE dag. Jag ser hela tiden saker som påminner om henne. Och ibland händer det saker och då vet jag precis vad mormor hade sagt. Då kan jag höra hennes röst igen.

Jag tror och hoppas att vi ses igen. Tills dess, vila i frid, världens bästa mormor.