Det kanske bara är jag som tycker så här, men är det inte lite... ironiskt, att trycka "In God we trust" på sedlarna? Det gör de i USA. Enda sen jag för första gången såg en dollarsedel, vilket är ungefär 8 år sedan, har jag tyckt det var lite konstigt.

Har för övrigt haft en riktigt, riktigt, välbehövd, rolig, nice helg. Säga vad man vill om USA och amerikaner men ibland är de ju bara för underbara. Jag har skrattat så himla mycket!

Nu till dagens titel (ja dagens, tänk att jag bloggar vid en normal tid på dygnet!), för det var nämligen vad jag gjorde idag. Nästan.
Jag var på väg hem och hade en lång stund känt mig kissnödig. Men bara medel-kissig, inte panik. Men plötsligt!!! Plötsligt kändes det som att nån slog till mig på urinblåsan och jag trodde verkligen på riktigt att jag skulle kissa på mig.

Fattar ni hur NÄRA det var och hur hemskt det hade varit? Jag befann mig nämligen på cykelvägen mellan mitt hem och Södervärn när det inträffade.  Och den är ALLTID full med folk! TÄNK OM JAG HADE KISSAT PÅ MIG!! Fy fasen! Det är nästan frustrerande för mig just nu att den där repliken "jag kissar på mig!" är så överanvänd att den blivit meningslös. För när man väl menar det så fattar folk inte hur pass allvarlig man är!

Min bror Christian är verkligen bra att ha i alla tillfällen. Jag pratade nämligen med honom i telefon under tiden min kisspanik pågick. Tack vare det kunde jag skrika ut min plåga/rädsla/iver vid några tillfällen. Det hade ju sett lite konstigt ut om jag gått och skrikit rakt ut för mig själv...

Men alltså... näe. Jag kan inte sluta tänka tanken "TÄNK OM jag hade kissat på mig!!". Tur att man bor i Malmö nu för tiden. I Karlshamn hade en sån händelse för evigt suttit fast som en tatuering i pannan på en. Antagligen hade man blivit känd som "hon som kissade på sig". Dvs om nån såg en. Har man tur kan man ju vara alldeles ensam på hela gatan!

Just det. Måste få berätta om min Karlshamns-flashback. I lördags kväll befann jag mig vid Malmös centralstation och det kryllade av det som jag tror kallas för trance-folk. Alla var helt vitklädda och otroligt fulla.
Mitt i all hets kommer det fram en kille till mig. Full och glad som han är ställer han sig och tittar på mig i nån sekund för att sedan ställa frågan...
- Är inte du från karlshamn!?
- Eh, jo..
- JA! Jag tyckte väl jag kände igen dig!

Har INGEN aning om vem killen är för jag kände inte igen honom ett dugg. Efter att han gått var jag tvungen att fnissa lite för mig själv. Det är helt sjukt hur litet Karlshamn är! Är faktiskt förvånad över att jag inte kände igen honom. Måste berott på hans vita klädsel och något vitmålade ansikte.

Trance suger.

Och jag suger på att ta hand om papper. Skulle faktiskt kunna vara så att jag en av de sämsta i världen på det.

Peace!