Helt ärligt nu. Allting har en gräns (förutom rymden men vi tar inte den diskussionen nu). Och när man går över gränsen förvandlas alltid situationen till en helt annan.

Jag gillar gränser, de leder nästan alltid till nånting bra.

T ex om man är väldigt ledsen.. Så blir man så otroligt ledsen att man tillslut inte orkar vara ledsen mer. Då vänder tankarna sig, i de flesta fall (tack och lov) till något annat, mer positivt. Man tänker om och lär sig att börja leva och vara glad igen för man ser annat positivt i livet.

Eller om man är så jävla förbannad att man kokar. Antingen kan det bli genom chock så att man går från 0-100 på en sekund. Eller så går det sakta men säkert ditåt för att man blir mer och mer arg över något som tillslut exploderar i total ilska. Sen när man når gränsen och man flippat ur ett tag så är det precis som om man vaknar upp från nånting eller kommer ut ur dimman. Man ser helt plötsligt saken på ett HELT annat sätt. Man kan skratta åt det!

Och sen är man så glad att det är över. Ungefär som med en mardröm fast mycket mer verkligt. Såklart, eftersom det är i verkligheten och inte i nån dröm :P

Samma sak med besvikelse. Ibland kan man vara så djupt besviken att det aldrig kommer försvinna, man kommer alltid vara besviken. Men det finns ändå en gräns för det också, för man kommer trots allt till en gräns då besvikelsen inte tar upp ens tankar längre. Man är helt enkelt bara besviken, men man mår inte dåligt av det längre.

Ahh.. Så glad att det finns gränser! Tänk om de inte funnits, då hade man aldrig kunnat gå vidare.

Och kom ihåg... Det som inte dödar er gör er starkare.


Cartman ♥