Jag vet inte om det är en försvarsmekanism som satts igång i min hjärna men vad som än händer mig nu för tiden så hamnar jag ändå på slutsatsen att jag älskar livet. Vet inte varför men tycker alltid att det är så himla härligt att leva. Har till och med börjat gilla motgångar, fast jag hatar dem samtidigt förstås.

Och jag antar att det faktum att jag alltid älskar livet nu för tiden leder till att det blir väldigt frustrerande för mig när jag inte tycker att en situation är lika med döden och sen försöker en annan person trycka ner mig genom att försöka påstå att den är det.

Som nu när jag hoppade av skolan t ex. Det fanns liksom inget annat jag kunde göra åt saken. Nu är nu, och det finns inget jag kan göra för att förändra nåt som har hänt förut för det har redan hänt. I våras ringde mamma och sa att min mormor, som också typ är som en mamma för mig, hade åkt in på sjukhus. Ja, där kom knäcken nr 1 för jag trodde att "den här gången dör hon". Sen såg jag fram emot att hälsa på den killen jag var kär i, första killen jag varit kär i. För han gjorde alltid att allt kändes så mycket bättre. Men så blev det inte för då gjorde han slut för att han inte pallade ha ett distansförhållande. Knäcken nr 2.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit så ledsen som jag var under den perioden. Aldrig. Jag har aldrig velat dö så mycket som jag ville dö då. Jag önskade att nåt skulle döda mig för jag ville verkligen inte leva längre, såg absolut 0 mening med livet.

Så visst, man kan önska att jag bara hade kunnat sparka det åt sidan och tänkt "Nu satsar jag järnet på skolan!" men tydligen så fungerar inte jag så OCH DÅ ÄR DET SÅ JAG FUNGERAR! Sen kan andra tycka vad de vill, men det är så jag är och människor är olika.

Så nu när jag blev tvungen att hoppa av skolan så känns det inte som en katastrof för mig för det får inte mig att vilja dö. Det som däremot får mig att må lite sämre över det är när ANDRA försöker säga åt mig att mitt liv i princip är fucked up nu. Och nej, jag älskar inte att vara arbetslös, jag är uttråkad och hatar att inte ha några pengar, MEN DET ÄR EN PERIOD!!!!!!!!!!!  Vissa tycker att jag har gjort fel, prioriterat fel och borde handlat annorlunda. Men det tycker inte jag, jag är glad över att jag är en person med känslor som bryter ihop när min mormor blir sjuk och blir sårad när min kille gör slut. ANNARS hade det varit nåt fel på mig, men inte nu!

När jag säger att jag hoppat av skolan har reaktionerna varit både bra och dåliga. De bra är de som säger "det är bara att gå vidare, hitta ett jobb och jobba ett tag och sen kanske du kan komma tillbaka till skolan med nya krafter". Ungefär så.
De dåliga är dessa "NEEEEEEJ men guuuud stackars dig! Shit vad ska du göra nu??? Åh vad jobbigt. Vad synd att det skulle bli så här!" och "varför lät du det gå så långt? Varför satte du dig själv i den här situationen? Det var dumt gjort. Nu skjuts ju allt upp för dig".

Jag är arbetslös. Inte döende. Det finns elever i min klass (förra klass) som är över 40. Jag är 20. Det är hur många som helst som tar sabbatsår efter studenten. Så jag skulle inte kalla det att komma efter. Jag var tidig förut!

DET ÄR INTE HELA VÄRLDEN! Aaaah. Det tycker inte jag i alla fall, så ingen behöver försöka övertyga mig om att det är det.

Ett bra tips är att först fråga "hur känns det?" istället för att försöka undervisa om hur man ska känna.


Det löser sig!