Nu ligger jag här igen, i rummet på övervåningen som jag älskar att sova i. Hemma hos.. Morfar. Saknar min älskade mormor. Vi har levt här utan henne i över 3 månader nu. Det känns så otroligt overkligt, nästan som om det inte är sant. Jag känner nästan att hon är här ändå på nåt sätt. Hon är nog verkligen med mig, precis som hon sa att hon skulle vara. Det känns skönt. Det känns verkligen så.

Ikväll har jag varit hos Svante med vänner från staden och myst. Tittat på film, pratat, skrattat och ätit chips. Det var fint.

Det slog mig just hur litet det är här (jag glömmer bort det ibland nu) för jag försökte föreställa mig hur det hade varit om vi alla fortfarande bott kvar. Bilden blev väldigt oklar samtidigt som väldigt klar, för så värst mycket hade ju inte hänt. Fick häromdagen en inbjudan på facebook att "club mingel har renoverats woho!". Det är liksom.. Näe.

Det är så skönt att vara här - i några dagar. Sen återupplever jag känslan "jag vill inte vara kvar här!". Men jag älskar att vara med morfar, det är en annan sak. Jag önskar att jag kunde vara med honom precis hela tiden. Heeela tiden.

Ingen annan förstår. Men det gör inte så mycket. Jag är bara så HIMLA tacksam. Det här huset, den här trädgården, mormor, morfar och jag. Det livet. Jag hade velat stanna just precis där i all evighet.

Men jag kommer verkligen aldrig att bo här igen. Jag tänkte först "fast man ska ju aldrig säga aldrig, kanske när jag är 70 år?" men nej. Jag tror faktiskt inte det. Det är väldigt fint här, det är det. Och visst har jag fina minnen från skärgården och sådär. Men jag mår dåligt av det här stället när jag stannar en längre tid. Det är människorna och allt det där som ligger i luften hela tiden som jag avskyr. Jag står inte ut i den här typen av civilisation. Jag trivs i en helt annan sorts miljö.

Men som sagt... Just där jag befinner mig nu. Här sover jag bättre än någon annan stans :) Det är väldigt ofta jag vaknar med tanken "shit vad djupt jag har sovit..". Det känns i hela kroppen.