Jo... Det är väl så. Tydligen. Helt otroligt att jag överlevt trots hur jag mått. Trots hur de knuffat ner mig gång på gång. Och alltid försöker knuffa ner mig och så många gånger jag stått emot och inte fallit. De gångerna jag föll klamrade jag mig fast och tog mig upp igen.

Nu är jag här. Lever, kan skratta, ha kul, och tänka bra tankar. Är bara lite rädd för hur det skulle bli om jag TILLÄT mig själv tänka på allt. För det är så jag tar hand om mig själv nu, genom att inte tillåta de tankarna komma. Ibland nuddar jag vid dem, ruskar om mig och slänger iväg dem så långt jag kan. Vill inte minnas, se eller höra. Så gör jag. Och jag är så pass bra på det att jag inte vet om det verkligen är det jag gör eller om jag helt enkelt har kommit över det. Inte helt än såklart, men en bit över. En rätt stor bit eftersom mitt liv är som det är nu. Såg heeeeelt annorlunda ut för bara 5 veckor sen.

Inga idioter ska få sabba mig.
Om inte för nåt annat så endast för att jag inte vill ge dem det. Vill inte ge dem vinsten. Alla som knuffat mig är förlorare, för jag ligger inte kvar.

Jag är här, jag är glad, jag är stolt över mig själv, jag är tacksam för allting! Sant är det. Vill leva mitt liv för min skull tills jag dör en normal död. Inte leva i sorg och ångest pga andra och sen också dö pga andra. De "andra" är låga människor som det är synd om.

Jag låter kanske nere nu och texten ser djup och "emo" ut haha. Men det är absolut inget sorgligt med det här inlägget, snarare tvärtom! Kortfattat hade jag också kunna skriva "I kick ass" helt enkelt.

I kick ass.