Jag känner mig tom och vilsen. Jag vet att jag inte är helt ensam men ibland känns det så ändå.

Jag önskar att jag kunde få prata med mormor bara en gång till. En frisk och glad mormor.
Det finns ju saker jag vill fråga, ibland viktiga och ibland oviktiga saker. Men just de där sakerna som jag egentligen ska fråga mormor om eller de sakerna som jag gärna vill berätta för just henne... De får jag hålla för mig själv och sen försvinner dem. För jag vill ju bara höra just mormors svar.

Den klaraste bilden jag har av mormor i mitt huvud är när hon sitter i köket och skrattar. Det är en så fin bild och jag kan fortfarande höra skrattet också. Sen har jag massa småbitar av en massa olika minnen. Och i varenda bit ser man hur mormor kämpar. Bara att ta sig från köksstolen till kylskåpet. 

Ibland när jag tänker på henne och mig så kan jag liksom bara skaka på huvet. För det är t o m obeskrivligt i tanken hur mycket jag älskar henne.

Det hade varit så roligt att få prata med henne bara en gång till. Och det känns så hemskt att jag ska leva här i kanske 60 år till utan att få prata med henne en enda gång.

Hon var så glad, stark och intelligent. Rolig, ordentlig, helt otroligt godhjärtad och fin. Alltid så fin.

Ibland känns det som att hon är hos mig. Det känns som att hon säger "jag vet, Jennifer". Och om hon sett mig gråta så här så hade hon också börjat gråta. Hon stod inte ut med att se mig gråta.

Jag älskar henne så mycket, jag saknar henne så mycket, och jag ställer mig frågan "vad ska jag göra?" men jag vet att man inte kan ställa sig den i ett sånt här läge för det finns inget att göra åt saken. Det bara är som det är.

Jag saknar dig mormor!