Innan idag så tänkte jag på Karlshamn, eller Karlshamns kommun rättare sagt kanske... Jag liksom föreställde mig att flytta tillbaka dit eller helt enkelt föreställde mig att jag bor där nu.

Vet ni vad som hände då? Jag fick en känsla i bröstet och det var en blandning av panikångest och den där gråtklumpen man kan få när man är riktigt riktigt ledsen.

 

Ibland önskar jag att jag sparat min gamla blogg. Jag skrev så himla mycket om hur mycket jag hatade Karlshamn i den haha. Det hade varit tragi-komiskt att läsa nu ca 3 år efter..... TRE ÅR! Fattar ni den...

 

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här... Men jag blev nästan förvånad, faktiskt, av min känsla. Det trodde man kanske inte att jag skulle bli, men det blev jag för jag hade inte tänkt på det på länge.

 

Och det är konstigt att påminnas sådär, för ibland glömmer man nästan bort hur hemskt det var. Alltså, det var ju inte bara hemskt såklart, men ibland tänker jag t ex.... "Tänk då att vara nyanländ invandrare i Karlshamn. Tänk att komma dit och så får man en lägenhet i Svängsta. Fy fan" eller "tänk att bo i Karlshamn och dessutom vara mobbad. Inte ha några kompisar... plus att man bor där... nä fy".

 

Och såklart, om man skulle komma dit som flykting så är man ju såklart tacksam och allt sånt. Men tänk. Lämna alla sina nära och allt och sen komma till Svängsta... Såklart är det ju jobbigt vilken stad man än kommer till. Men tänk, Svängsta. Inte en människa ute. Inte en människa att prata med. Ingenstans man kan umgås. Ingenstans man kan träffa nya vänner. Det finns inga jobb. Man är helt jäkla inlåst. Helt fast. 

Det blir ju inte bättre av alla nynazister som går och heilar i skolorna. Jag kan ju hoppas att det ändrats sedan jag gick där. Men med tanke på att staden typ är helt inavlad så.... Nej nu ska jag väl inte vara sån heller. Men... ja. Nej.

 

Och ibland kan jag inte heller sortera eller sätta finger på precis vad det är som är så outhärdligt. Men jag tror att det mest är för att alla är lika dana. Det känns som att det bara finns EN grej där. Och alla gör samma grej. Ja alla lever exakt samma liv. Gör samma saker, pratar om samma saker, vilket mest är skvaller om varandra. Klär sig lika dant. Går ut på samma ställe. 

 

Alltså jag förstår inte hur man står ut. Men det är väl bra att det finns nån som gör det också... kanske.... Och det finns ju andra. De "andra" antingen drar därifrån eller försöker förbättra situationen själva.

 

Det är fascinerande att se andras (som inte är därifrån) reaktion när jag berättar om Karlshamn och livet där. Folk har tappat hakan och inte trott på mig, faktiskt.

 

Jag älskar Malmö. Det har jag vetat länge men det stod verkligen klart för mig i somras. Jag älskar den här staden riktigt mycket. Jag trivs så himla bra, jag känner mig så hemma. Folk är olika och lever olika liv för man har en chans till det här. Och resten av världen känns så tillgänglig.

 

Sen att hela Sverige är som ett stort Big Brother och att det är dags för revolution är en helt annan historia....

 

Over and out.

 

Ps. Alla som varit i Karlshamn inklusive jag själv vet ju att det är en fin stad rent utseendemässigt. Men på wikipedia har man valt att lägga upp den här som enda bild: