Svensk stelhet... alltså ibland är det så ultratråkigt att det nästan blir roligt. T ex när den uttrycks på ett dansgolv. Eller när man märker att någon blir helt chockad över att man säger nåt trevligt till den.

Men en grej med det som är tråkigt som aldrig ens kan bli kul är när folk går in i en! SPECIELLT när det är en stor buffel till man som går in i t ex mig, eller nån annan med mindre storlek än han själv. Eller varför inte alla dessa stroppiga tjejer som tänker "jag är så snygg så jag kan bete mig hur jag vill" (tyvärr är de ju aldrig ens det) som fokuserar blicken så mycket det bara går rakt fram och tror att om de låtsas riktigt mycket att de inte ser en så är det ok.

Det här med att gå in i folk kanske inte hamnar under kategorin svensk stelhet utan kanske egentligen borde ligga under dålig attityd. Det har i alla fall hänt två gånger idag:
1. Jag, Linnea och Karina var på väg från skolan till tåget. En man som var 2 m hög och 2 m bred kommer mot oss. Eftersom det var fullt av slask överallt och jag hade mockaskor på mig så försökte jag undvika att gå i det värsta. Av nån anledning orkade inte han flytta sina stora feta ben ett steg åt vänster utan ville istället gå rakt in i mig. Nu vet jag hur snön känner sig när den blir bortskövlad.
2. När jag och Linnea sen gick på stan skulle vi gå över ett övergångsställe. Återigen försökte vi att inte gå i det värsta slasket och för att koncentrera sig på det så tittar man ju ner, annars ser man inte slasket. En annan man gick då rakt in i Linnea och det var inte för att han tittade ner för det gjorde han inte utan det var bara för att jävlas. Dessutom var han tvungen att trycka in sin armbåge i Linneas mage.

Det är ofta även stora feta män som tränger sig före mig i busskön. Det gör mig förbannad. Har alltid lust att skrika klassikern "ey du! ge dig på nån i din egen storlek!" men det blir aldrig så utan brukar istället bli att jag muttrar lite för mig själv "amen vafan...". De lär ju aldrig ens höra det eftersom deras öron är så högt upp i förhållande till min mun.
Men nu får det vara nog. Nästa gång det händer ska jag säga ifrån och rapportera det här i bloggen. Om ingen nånsin säger till så kommer de ju bara fortsätta att buffla sig fram. AH! Blir så less.

I alla fall, min poäng var egentligen tänkt bli att riktig gospel är motsatsen till den svenska stelheten. Jag tror (åh! vad skönt att få använda de orden. har nämligen inte fått göra det de senaste dagarna i alla skolarbeten) att jag ska söka upp en gospelkör här i älskade Malmö och joina den. Har sjungit gospel EN gång och det var så sjukt kul. Fick värsta kicken!
Hoppas bara att det finns nån nice och inte bara såna typiska wannabe körer präglade av svensk stelhet.


 
Ska ge dem en sån här blick också. Ja det ska jag.